Ett år och en dag närmare bestämt har det gått. Och jag mår bra. Jättebra! Året har självklart varit en jäkligt tuff resa på många sätt, fysiskt och psykiskt. Men jag tror att jag tagit mig igenom den och kommit ut som en starkare person. Och jag hoppas att min familj och mina vänner också också gjort det, för visst har de påverkats, mer eller mindre.
Efter cellgift och strålning har jag gjort ett par PET-CT röntgen på mina lungor, ja hela min överkropp minus huvudet till och med. Och det har sett bra ut! Jag kan gå vidare, jag törs faktiskt tro att det gått bra!
Jag äter mina Tamoxifen och jag har nästan inga biverkningar av dom. I minst fem år ska de skydda mig från återfall. Det känns tryggt!
Det bästa av allt är att jag känner mig så himla tacksam, det är så mycket som är oviktigt och jag kan njuta av livet på en helt annan nivå.
Ja, det kan faktiskt gå bra fast man får en släng av cancer.
