Bra fredag och nedräkning

Idag är det en vecka till nästa behandling. Den SISTA behandlingen! I alla fall i den behandlingsplan jag har nu. Vad som händer i framtiden ska jag inte oroa mig för nu har jag bestämt efter ett antal dagar av grubbleri. Man kan ju aldrig veta, och det där med lungorna får mig att fundera. Men. Jag ÄR trygg med läkarna och vården och jag tror att om det skulle det bli mer cytostatika i framtiden så kommer jag fixa det. Även om det är det sista jag vill. Men som sagt, nu har jag bestämt mig för följa "den dagen den sorgen"-tanken.

Det är så skönt när man släppt något. Nu känner jag mig extra glad igen. Och faktiskt så att jag nästan längtar jag till nästa fredag. Jag vill bara få det här undanstökat. Om cirka tre veckor mår jag förmodligen som idag, bra, och då har jag ingen mer cellgiftsbehandling inplanerad! Fatta den känslan, den kommer att vara ofattbar. 

Just nu har jag också en bra känsla. Känner mig positiv. Idag har jag varit på jobbet och tackat av en kär kollega. Åh vad glad jag är som har ett jobb och kollegor som jag verkligen tycker om! 

Jag fick ett kort på posten idag med en väldigt fin hälsning. Jag blev rörd till tårar. Personen som skickat det mår inte så superbra själv. Också tänker hon på mig. 

Det finns godhet, omtänksamhet och kärlek i vår värld. Tack igen alla ni som visar mig det extra mycket nu när jag behöver det som bäst. Ni skulle bara ana hur mycket det betyder ❤️

Nu ska här njutas av en skön fredagkväll. Jag ska minsann ta mig ett glas härlig Rioja och på tallriken ska det serveras en medium-rare oxe. Det bara måste ju vara bra för blodvärdet :-) 

Fysiska funderingar

Det är nog ingen som missat att cellgiftsbehandling påverkar kroppen. En hel del dessutom.

Jag saknar min gamla kropp och drömmer om att röra mig med kraft. Fantiserar om att ta en löptur i skogen, bli varm inifrån och ut av 90 minuter Bikram yoga eller att vara helt genomsvettig efter ett spinningpass. Jag har väl aldrig varit en supertränad människa, men jag har alltid hållt någon slags nivå på min fysiska aktivitet. Inte helt otränad och med en hyffsad kondis liksom. Nu har jag inte rört mig mer än några enstaka promenader sedan den 1 september. Det är väl i sig ingen evighet, men när man saknar något kan det kännas länge.

Jag undrar hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till min vanliga form? Mitt blodvärde låg på 103 innan förra behandlingen, så bara en sån sak gör ju säkert att det kommer att ta extra lång tid.

Jag längtar också tills jag kan spara ut håret. Tänker på känslan när det gått några veckor och jag kan se att det faktiskt växt. För att inte tala om hur gärna jag vill ha tillbaka mina ögonfransar. En del säger att det inte syns, men jag har lätt tappat hälften. De som är kvar spretar åt alla håll och är snudd på omöjliga att ha och göra med.

Magen. Den stackaren måste få bli sig själv. Men jag får för mig att det kanske kommer att gå snabbast?

Förutom cellgiftet har jag ju även opererat mig. Saknar en stor bit av en kroppsdel. Hur blir det med det? Ska jag ha det så?

Fysiska funderingar. Mer eller mindre viktigta. I sammanhanget obetydliga. Naturligtvis kommer jag försöka göra det bästa av det. Omvandla saknaden och längtan till motivation.

Jag kommer väl aldrig nånsin kunna använda mig av några dåliga ursäkter igen gissar jag. Bara en sån sak, grymt!

Bockar av femman

Jodå, sakta och segt kommer livet tillbaka och jag känner att jag kan dra ett streck över behandling nummer fem nu. 

Idag tog Jocke och jag en tur (med bil) upp till Södra berget för lunch. Svinmysigt att äta med utsikt, särskilt när man känt sig mer eller mindre isolerad senaste veckan. 

Kvällen fortsätter i lugnt tempo och Kajsa och jag skålar i lyxig fransk lemonad. Är fortfarande påverkad av behandlingen, men det kommer kännas och påverka mindre och mindre så nu ser jag fram emot två sköna veckor! 

Måttet dusch

Ahh. Jag har tagit en dusch. Och det kändes bra. Och det är mycket bra, för igår var det bara sjukt jobbigt. En himla bra måttsticka, när det är skönt att duscha igen håller det på att vända. Hoppas jag! 

Personligen har jag alltid gillat att duscha. Och gör det förmodligen onödigt ofta. Nuförtiden tar egentligen en dusch 1-2 minuter. Lika snabbt som för en karl (ja, jag drar alla över en kam) Inget hår ska tvättas eller balsameras och rakhyveln är inte använd sen slutet av oktober. 

Första gångenerna efter hårförlusten var lite märkliga. Vad gör jag nu liksom. Står kvar några minuter har blivit svaret. Händer faktiskt fortfarande att jag böjer huvudet neråt för att vira en handduksturban kring håret när jag duschat klart. Gamla vanor verkar sitta i, och tur är väl det, för om någon månad är det väl dags att börja raka benen igen, å vad jag längtar ;-) 

En lugn start

Det går bra så här långt. Kortisonet fungerar verkligen. Jag är bara orkeslös men inte blytung. Jag ligger i soffan och det är ett gott tecken. 

I morgon börjar nedtrappningen, så då kommer det troligast bli sämre och sämre några dagar. Och då flyttar jag till sängen. Men nu vet jag ju i alla fall att det inte varar för evigt så bara den vetskapen kommer nog att göra det bättre.

Också äter jag ju massor med piller och dricker slemmiga saker för magen, så jag kommer säker slippa magknip, kramp, katarr och halsbränna också. Kanske inte helt, men säkert lindrigare. Jag hoppas och tror på det. 

Nu njuter jag av det här lugnet lite till och även om jag saknar mina hjärtan som är hos mamma nu så har både dom och jag det bättre så här ❤️❤️. 

Det är sannerligen värt att handla hem tulpaner när man är just hemma så mycket som jag är nu 😃

Här ska rådas bot på biverkningar

Jisses vilken laddning jag har med mig hem idag! 

En salig blandning av illamåendemedicin som jag blir förstoppad av som måste lösas av andra preparat. Även om jag inte mådde illa sist skulle jag göra det utan medicinen mot illamående. 

Vanlig alvedon behövs också. Och fotsalva till mina stackars fötter. Kortisonet gör dem och händerna galet torra. 

Kanske viktigast av allt: Neulasta sprutan. Viktig att ta i morgon. Den är bra, den hjälper verkligen de vita blodkropparna, och det tror jag det. Dryga 12 000 pix går den loss på. Cytostatikan jag fick idag, Taxotere, kostade för övrigt 20 000 kr när den kom, men nu har patentet gått ut, så nu är den lite billigare. Säkert bara 15 000 kr typ. 

Tack för att jag bor i Sverige! Jag har betalt ca 250 kr för kalaset. 

Har även läst att Sverige tillsammans med Finland är bäst i världen på Bröst- och Prostatacancer. 

Jodå, visst har man dragit en del vinstlotter här i livet. 

Att sätta ord på det

Det är nånting bra det. Du förklarar för dig själv vad du känner. Och man vill ju förstå. Sedan lättar det ju bördan att  dela den med någon. Det är ju delvis därför jag bloggar. 

För att ta ett baggis-exempel så har jag nog känt mig mindre trött bara föra att jag bestämde mig för att nu får det vara färdigklagat. Alla vet ju redan att jag är trött och har svårt att göra så mycket åt det!

Jag har inte skrivit så mycket den senaste veckan. Typ inget. Det jag velat eller borde skriva om har känts för jobbigt. Jag har undvikigt ämnet, för att slippa känna. Den där otäcka oron. Men jag har pratat om det med några. Som en robot som nästan kopplat bort känslorna.

Jag tänker nu att jag ska nog skriva nästa gång även om det är jobbigt. Och även om jag riskerar att oroa andra... 

För i långa loppet kanske det bara skulle handla om en björntjänst. Att försöka skydda någon mot det oundvikliga. Därmed inte sagt att jag tänker att jag ska dö av cancer. 

Jag gjorde en uppföljande CT-röntgen förra veckan. För att kolla upp de diskreta  förändringarna jag har på mina lungor. Bröstcancer sprider sig ju gärna till lever, skelet och just lungor. I och med att jag hade spridning av cancerceller till fyra av mina lymfkörtlar finns det en risk att de via lymfsystemet spridit sig vidare kroppen. Vad jag förstått så är det via blod eller lymfsystemet som cancer kan sprida sig vidare. 

Nu har jag iaf fått röntgensvaret av överläkaren här på onkologen där jag befinner mig just nu. 

Lungförändringarna har minskat. Man vet inte vad det betyder. Det är inte metastas-misstanke på förändringarna, men de tar det allvarligt och kommer att följa upp det noga. Det skulle kunna vara cancer men de vet inte. Och det går inte att göra någon biopsi (cellprov med nål) på det, för att det ligger i stråk och är väldigt smått. 

Bara för några år sedan såg man inte sånt här på röntgen. Och det är ju på gott och ont. 

Jag frågade läkaren om hon är orolig och hennes svar var att hon tar det allvarligt. Jag blev ändå trygg med det svaret. Här lämnas inget åt slumpen, och är det något går det säkert behandla. Även om det skulle kännas förjävligt att gå igenom till exempel en till cellgiftsbehandling så har jag ändå accepterat den tanken. I alla fall nu, när jag känner mig pigg, kan hända att det inte känns lika om några timmar när giftet kickat igång.

Appropå gift eller cytostatika som det ju heter så sittligger jag i en säng och väntar på det. Får illamåendemedicin och vätska. Läkaren har ändrat min cytostatikados från maxdos till normaldos. Min mage måste få hämta sig. Förstoppning, katarr och halsbränna beror på att den tar stryk. Har fått ett gäng nya medel utskriva och ett skyddande magdropp som ska hjälpa. Känns lite surt ändå. Man vill ju att cancern ska få mer än vad den tål och jag kan nog stå ut. Men läkaren vet garanterat vad hon gör. Idag har jag som sagt dessutom träffat överläkaren som jag dessutom vet har fått ett fint pris, så hon är garanterat hemskt duktig och klok den där Petra Flygare :-)

Trött på att vara trött

En sak är i alla fall säker. Man blir trött av att få cellgiftsbehandling. Nu är jag inne på min sista vecka innan nästa behandling och jag känner att jag börjar må riktigt bra. Men, så finns ju alltid det där men:et. Jag är trött. Och det går liksom inte att vila bort. Jag är mer eller mindre trött hela tiden. Självklart finns det saker som hjälper. Framförallt frisk luft och att röra på sig. Men det är verkligen en speciell trötthet det här. Det finns till och med ett namn på den: Fatigue.

Så här skriver man på 1177 om Fatigue. "Trötthet vid cancer, fatigue, går inte att jämföra med vanlig trötthet som går att mildra genom vila eller sömn. Fatigue gör att allt känns oöverstigligt: kamma håret, klä på sig, gå på toaletten och så vidare".

Nu har väl jag drabbats av värsta sorten, men jag känner av den med olika styrka olika dagar.

En sak som inte gör saken bättre är att äta en massa sött och gott, men väldigt lätt att ta till.

En annan sak är att jag kan konstatera att jag är ganska trött på att klaga på att jag är trött. Det är ju bara gilla läget och även om denna trötthet kanske håller i sig ett tag efter behandlingen så kommer den knappast att vara för evigt. Jag vet inte, det kanske är något slags behov att förklara sig? Vilja att vara förstådd?

En tredje grej jag tänkt på är att vi är ju till mans rätt bra på att gnälla över att vi är trötta. Nu är det väl mörkret och vintern, snart kommer vårtröttheten och om inte annat är det väl fullmåne? Vi som är lyckligt lottade med barn är ju också ganska trötta. För att inte tala om de som haft en rolig helg och råkat vända på dygnet.

Må hända att jag är lite sarkastisk, men det känns som att nu när jag träffat den "riktiga tröttheten" har jag också fått en del perspektiv. Jag har typ svurit ett löfte till mig själv att från och med nu är det slut på att klaga på trötthet.

Jag tror att den mesta tröttheten går att åtgärda. Om inte annat får man väl söka för det. Självklart förstår jag också att det tar på om man inte fått sova på flera nätter, framförallt psykiskt, men säg att åtminstone 50% av gångerna gnäller vi i onödan.

Så ja, om det på något sätt varit otydligt, jag är inte bara trött på att vara trött. Jag är trött på att klaga på att vara trött också. 

Tillbaka igen

Äntligen. Nu känns det bättre. Det känns att det har vänt. Det började redan igår och blir bättre hela tiden. Har precis varit ute på en 3 km lång prommenad och jag får lyckorus av att känna att benen bär. 

Hur fånigt som helst, men så obeskrivligt befriande att fungera som en normal människa. 

Med facit i hand har jag varit däckad i sju dagar och det är ju ingen evighet. Och det vet jag när jag ligger där också, men hjärnan och förståndet funkar inte som vanligt. Som sagt. Det blir mörkt. 

Men nu är det ljust! Jag har fått friskluft och jag njuter för stunden. Och det är jag så väldigt glad för. 

När en vecka känns som ett år

En vecka har gått sen fyran och det är segt. Jag började må riktigt dåligt först på fjärde dagen. Visste väl egentligen att jag levde på kredit tack vare kortisonet, men jag trodde inte att det skulle bli så tufft utan. 

Det jag kan konstatera är att allt blir väldigt jobbigt när man mår dåligt. Jag har haft grymt jobbig halsbränna sen nyårsafton och i går började det liksom krampa i hela bröstet, halsen och bak i ryggen. Efter tre  "attacker" blev jag liksom orolig och ringde 1177 för att höra om detta var typ normalt. Sköterskan tyckte absolut att jag måste kollas upp så det blev till att ta en tur till akuten. 

Naturligtvis får jag inte alls samma krampanfall efter samtalet. Det gör ont men inte lika. Känner mig urlöjlig, men sköterskan sa ju att jag måste åka upp till sjukhuset. 

Väl där kollas jag upp ordentligt, EKG och blodprov. Sedan får jag ett bedövande medel att dricka, och något annat. Det blir sakta bättre, och doktorn förklarar en massa olika möjligheter och anledningar till min tidigare smärta. 

Idag känner jag i alla fall lättnad över att krampen och smärtan är borta. Halsen och svalget känns konstigt. Nästan som att jag har träningsvärk där. Huvudvärk har jag men faktiskt, kroppen känns inte lika trött, tyng och ond. Det kan nog ha vänt nu. På riktigt. 

Lömska cytostatika

Det blev bara sämre och sämre igår. Från 11 på förmiddagen orkade jag inte vara uppe. Totalt utslagen med magknip och halsbränna från helvete. Låg i sängen och funderade på att skippa byta om, skippa äta osv tills jag fick kapitulera och inse att det inte går. 

Men jag var inte ledsen. Jag fick fina sms och lyckades sova bort rätt mycket tid. Vid 21:30-tiden kom Jocke hem med lilla Kajsa som somnade på en minut  bredvid mig i dubbelsängen. Ganska skönt att inte vara ensam ändå. Jag svettades mig igenom nyårsnatten och nu mår jag lite bättre igen.

Lömska cytostatika, man vet aldrig riktigt hur den påverkar. 

Hur som helst! Nu är 2014 här och så välkommet.