Behandling 4

Jag har gjort fyran!!! Tjolahopp tjolahej!! 

Det har snart gått fyra dygn och jag mår okej. Det enda illamående jag känt är det psykiska på väg till och på sjukhuset. Jag är så lättad. LÄTTAD. Att slippa det akuta illamåendet är som en dröm. Och jag hade aldrig vågat hoppats, så det känns verkligen som en bonus. 

Det jag kan konstatera är att kortisonuppladdningen verkar fungera bra på mig. Jag känner verkligen av nedtrappningen, blir tröttare och tyngre, men jag hoppas jag tagit mig förbi det värsta med dess hjälp. Giftet borde vara på väg ur min kropp nu oxå. 

De biverkningar jag fått är ändå tuffa, men bättre än från det andra gifterna. Det känns som att jag har blyvikter på mig. Jag är tung och orkar inte röra mig. Orkar inte t ex inte stå i duschen. Sitter på golvet, tar mig upp på huk och sedan till en stol för att sen kunna resa mig utan att känna yrsel. Men det är inte konstant. Det kommer en halvtimme när jag orkar lite mer. Och första dygnet orkade jag mig till och med ut 15 minuter. 

Så, jag är trött och orkeslös, har halsbränna och hicka. Magen är inte med än, men jag har iaf lärt mig hur jag sköter den hyfsat med diverse medel och trix. 

Jag var lite rödflossig ett tag, men det verkar ha lagt sig. Vad gäller händerna och fötterna inklusive naglar som troligast kommer att drabbas hårt av detta gift så ser jag inget än... Men det kanske är som med håret, det tar ett par veckor? Just spelar det ingen roll, jag slapp illamåendet. 

Gott nytt år!

Tänk, det blir nyårsafton i år igen. Vad härligt, det måste ju vara ett av de bättre tillfällena på året att passa på att fira  ordentligt. 

Som mamma brukar säga "det är så högtidligt på nyår". 

Nu är det ju så att alla nyår blir inte så där perfekta som man hade tänkt. Precis som livet i sig tar olika vägar då och då, bara det att våra egna höga krav gör det lite mer påtagligt på t ex nyårsafton. 

I år är jag förberedd på att inte fira nyår. Att bara låta det vara och segla förbi. För att sedan ta igen det med dunder och brak en annan gång. Och det känns helt okej. Jag är inställd på det. 

Men, så vaknar jag och är inte lika utslagen och orkeslös som igår. Klockan är inte mycket. Jag tvivlar på tolvslaget men kanske en god middag i alla fall. Kanske. Jag hoppas, men blir inte ledsen om det inte går. 

Gott nytt år önskar jag er alla!!

Betingat illamående

Vid mitt första läkarbesök här på onkologen som var ett par veckor innan första behandlingen fick jag en hel broschyr om illamående. Sista delen handlade om något som kalkas betingat illamående. Något jag aldrig hört talas om tidigare. Det kan uppstå om tidigare behandlingar varit besvärliga och är av psykiskt karaktär skulle man nog kunna säga.

Betingat illamående kan utlösas av yttre faktorer som förknippas med cytostatikabehandlingen, t ex byggnader, sjukhuspersonal, lukter och mat. 

Jag trodde aldrig att det skulle vara något som jag skulle drabbas av. Döm av min förvåning över hur starkt det kan vara. Jag klarar inte av lukten av mineralvatten t ex. Det fullkomligt vänder sig i magen och halsen och svalget drar ihop sig. 

Just nu ligger jag i en säng på onkologen och väntar på mitt gift och jag klarar inte av att se min rumskompis droppåsar med cytostatika. Så himla skumt! 

Men, jag tror absolut att jag kommer att dricka mineralvatten igen i framtiden och även dricka och äta  andra saker som är "förstörda", ägg, proviva, fisksoppa osv.. 

Jag väntar med hoppfulla känslor på vad Taxorere-giftet ska göra med mig. Ofta ger det mindre illamående och jag hoppas verkligen! Oavsett så vet jag att det är tidsbegränsat. 

Nu börjar i alla fall fem-sex dagar med gift i kroppen och allt vad det innebär, en sak att komma ihåg är att alltid stänga locket på toaletten och spola två gånger så inget gift yr runt i badrummet. Tänk vad hemskt om mina småtussar skulle få i sig. Hövva, hemska tanke. 

Det som är lite jobbigt...

... när någon vill väl, men det bara har motsatt effekt.

Vissa saker är lite jobbiga att höra. Jag blev "varnad" redan vid cancerbeskedet om hur omgivningens reaktioner kunde te sig. Självklart är det så tänkte jag, vi är ju människor, inget att bli bitter över eller ta åt sig av. 

Jag anser mig själv vara en realistisk och grundpositiv person. Jag väljer att se möjligheter och jag är rätt så lösningsorienterad. Jag tycker inte synd om mig själv särskilt ofta. Helt ärligt inte ens nu. Möjligtvis när illamåendet varit som värst har jag ömkat mig lite. Däremot är jag ju en så kallad känslomänniska med allt vad det innebär. 

Jag tror att det är därför vissa saker blir jobbiga. Jag tar lite illa upp ändå.

Jag tänker såklart att personen i fråga vill ju bara gott så det är inget att bry sig om. För endel blir det nog bara fel för att situationen är ovan och för att man så gärna vill göra rätt. Också verkar vi alla mer eller mindre ha något inbyggt i oss att vilja ge goda råd. Nu säger inte jag att det är fel. Det är en fin grej. Men. 

Här är de saker jag tycker är jobbiga: 

-att höra om andras cancer. Ofta ingår då hur bra cellgiftsbehandlingen gick. Hur personen var ute och sprang, jobbade osv. Allmänt duktig helt enkelt. 

OBS. Detta gäller inte självupplevd eller nära familjemedlems cancer. Det går liksom inte att jämföra cancer och det vet man nog bara om man varit där, och man berättar på ett annat sätt då också. Jag kan annars uppleva att man bagatelliserar, och det är på något sätt förnedrande.

-att jag ska tänka positivt. Hallå? 

-att jag inte ska oroa mig för framtiden.

Näe, det är det sista jag vill, och jag försöker av hela min kraft att inte göra det. Nu ville jag prata med dig för att dela bördan med någon en stund. Lyssna bara. När jag har fått säga känns det bättre. 

Det är i det stora hela dessa tre grejer jag hakar upp mig på. Som en kort stund gör mig lite irriterad, besviken eller ledsen, men herregud ni ska veta vad mycket längre listan är på motsatsen. Jag blir varm baa jag tänker på det och jag ska göra ett inlägg om det också. 

Och det kommer att bli långt vill jag lova. 

Betapreduppladdning

Nu så. Julen är förbi och den har varit allt jag önskat. Mysig, mumsig och även en smula magisk. Det är så underbart att se barnen. De liksom tror ju på tomten! Lyllos dom. Kajsa var lite rädd men tyckte ändå det var kul och Ludvig var ju helt uppihejsan! Kanske sista året för honom, så det var bara att njuta av den förtrollade stunden.

Så idag var det då dags att påbörja min kortison-uppladdning inför morgondagens behandling. 16 kortisontabletter Betapred i morse och snart ska jag ta 16 till. 

Läste detta om Betapred:

"Speciella typer av cellgifter som används för att behandla cancer kan ge kraftigt biverkningar i form av illamående och kräkningar. De ges därför i princip alltid med någon form av antiemetika, till exempel Betapred. Det används då för att tillfälligt bryta svåra fall av illamående."

Detta är alltså ett piller mot biverkningar. Det är bara att hoppas att kortisonets egna håller sig borta.

De vanligaste biverkningarna är dessa:

• Din kropps infektionsförsvar kan hämmas
• du kan få infektioner som till exempel tuberkulos
• du kan få rubbningar i saltbalansen i din kropp
• hämningar i binjurebarkfunktionen
• cushingliknande symptom, det vill säga en omfördelning av fettet i kroppen, som kan ge det man kallar månansikte eller fettansamling på bålen.
• du kan få förhöjt blodsocker
• du kan drabbas av benskörhet
• dina muskler kan försvagas
• din hud kan bli tunnare

Det här med månansikte låter ju spännande. Jaja, vi får se. Jag jag räknare med att det ordnar till dig igen när behandlingen är över.

I morgon är det som sagt dags. Behandling nummer fyra. Med ett annan sort cytostatikum. Taxotere. Riktigt effektivt mot min och andra typer av cancer. Väldokumenterat. Grymt. Fokus på det nu.

Bästa veckan

Jag får ju behandling var tredje vecka och just nu är det tredje veckan, bästa veckan. I det stora hela har de tre behandlingar jag fått hittills följt ungefär samma mönster. En skitvecka, en hyfsad vecka och slutligen en bra vecka. Och herregud vad viktig den är den här veckan. Att kunna leva nästan som vanligt. 

Tiden när man bara vill träffa ikapp och och göra det jag inte orkat. Det blir mindre tankar oxå. Även om dom finns där i bakgrunden ungefär som ett dåligt samvete. Fast inte så att man kan göra något åt det, som med samvetet. Det jag funderar på nu är hur det nya giftet kommer att påverka. Och hur kortisonet kommer att göra det. Dagen innan ska jag äta 32 kortisontabletter. Trettiotvå! Jag som tyckte det var mycket med tio. Men men, om en vecka vet jag.

Den här veckan har iaf varit väldigt bra. En eftermiddag på Himlabadets relax med Emelie. Tack för det Sandra! Lunch med Kicki och en till lunch med tjejligan. Samtal hos kuratorn och, det stora och:et. Jag har varit på jobbet! Och det var så trevligt. Det enda som var jobbigt var att jag inte hann träffa, prata med och krama alla jag ville. Ni hör ju, här gruvar man sig och tror att man gått och blivit folkskygg också är det bara urtrevligt rakt av. Kommer garanterat gå dit igen och störa :-)

Men, nu är det helg och i morgon ska mormor firas. 90 år fyller hon. Minsann. Det är häftigt på nåt sätt. Sedan kommer julen och den ska jag suga ut det bästa av så att jag sedan är redo att genomföra fyran. Och efter det är det "bara" två kvar. 

Tjurruset 2014

Jag har gjort det. Känns lite som att jag har utmanat ödet, men nu har jag anmält mig till Tjurruset 2014! Det känns bra och läskigt, och jag hoppas, HOPPAS, att jag ska kunna springa loppet 2014. Eller springa och springa, ta mig igenom menar jag såklart ;-)

Jag tar liksom inget för givet längre. Men, samtidigt vägrar jag sluta leva. Självklart tänker jag göra framtidsplaner. Och jag vet ju som sagt hur viktigt det är att ha något roligt att se fram emot.

Det värsta som kan hända är att jag inte kan springa loppet. Och det är inte hela världen. Men jag vet också hur tungt det var när jag fick ställa in i år. Jag hade ju tränat massor inför loppet. Det var mitt år, inte en enda vrickning eller förkylning hade satt käppar i hjulet. Jag skulle göra ett mycket bättre lopp mot 2012 när jag var helt grön, både inom löpning, men framförallt inom terränglöpning. Jag var så laddad för att gå fram som en ångvält genom leran. Frågan är ju hur man kan sörja det? Men det är ett så himla roligt lopp! Man vet inte vad som ska komma, man vet inte hur det ska kännas och man har liksom ingen aning om hur man ska reagera fysiskt eller psykiskt för den delen. Jag minns hur de kom tårar av både lycka och lättnad i målet 2012. Och faktiskt också ett uns av besvikelse. Det hade gått för sakta tyckte jag. Och den känslan var en sån sporre under träningen 2013.

Jag har inte sprungit på länge nu. Sist jag sprang var 31:a augusti. Vi (Tjurruset-ligan) hade anmält oss till "Berg-till-berg" som uppladdning. En mil mellan Norra och Södra berget. Nedför ett berg och sedan upp för ett annat. Det här loppet gick av stapeln två dagar efter att jag fått mitt cancerbesked. Det är så himla konstigt, men mitt i allt malde tankarna kring huruvida jag skulle springa eller inte. Jag var ju i chock då, men ändå kände jag någon slags pliktkänsla att jag hade ju faktiskt anmält mig och då ska man ju genomföra. Inte ge upp. Måste jag? Behöver jag? Orkar jag? Vill jag?

Så kom bansträckningen ut på lördags morgonen. Det var ju liksom min bana. Vi skulle springa upp för "min" slalombacke. Jag hade ju tränat där hela sommaren. Ja, jag måste springa. Så var det bara.

Linda följde med som stöd och sällskap. Och tur var väl det! Jag har aldrig varit så dränerad i hela mitt liv tror jag. Jag kände det redan vid starten, det fanns inga krafter, jag var totalt slut. Alla tårar de senaste dygnen måste tömt kroppen på vätska. Jag sprang (och gick) bara på ren vilja och framförallt för att Linda hela tiden var där och peppad mig. Hon i stort sett sköt upp mig för slalombacken. Jag var så trött, så slut. Väl uppe på ängen vid målgången sprang jag av egen maskin, då kom dom där krafterna som man alltid på något sätt verkar ha gömda, men som bara går att plocka fram när hjärnan vill det.  Hand i hand spring vi i mål, Linda och jag, och åter igen kom dom där tårarna. Den här gången enbart lyckotårar. Det var fint. Jag var nöjd. Jag hade klarat det och på något sätt hade jag lite kommit ur cancerbesked-chocken.

Nu ser jag i alla fall fram emot Tjurruset 2014. Jag ser till och med fram emot träningen inför det. Jäklar vad jag ska köra!

Julstämning

I tisdags började den smyga sig på. Den efterlängtade och glädjefulla. Faktiskt på något sätt också lite hoppfulla. Jag blev i alla fall väldigt glad när jag kände den. Det var som att kliva ur mörk och deppig cancerångest och in i glad och varm: Julstämning!

De senaste dagarna har varit väldigt upp och ner. Jag har ömsom gjort en del saker och ömsom "gått in i väggen". Jag vill mer än jag orkar och kraften tar slut fort. Men jag tänker att bara jag inte blir sjuk så är det himla positivt att kunna göra något. Att bli kallsvettig av att dammsuga ett par rum är väl ingen höjdare, men man ligger fasen bättre på soffan efteråt. Det är värdelöst att inte orka något. Jag som inte ens är speciellt pedant blir det av att ligga på soffan. Vill röja, rensa och få tipptopp ordning på hela huset. Väldigt märkligt. Har nästan för mig att jag hade samma känsla innan jag skulle få barn. Höll på och skura kulskåpet osv. Knepigt.

Bland det viktigaste jag kommit fram till under mina dagar av total orkeslöshet är att jag vill ha något att se fram emot. Något roligt och positivt att fokusera på. Den här gången har jag bland annat sett fram emot julen. Och nu är den här tycker jag. Vi har varit och köpt en julgran som ska få komma in och kläs nästa vecka, ikväll ska jag ha traditionsenligt julmys med julklappsbyte men bästa tjejerna och igår kväll hade Jocke och jag dejt. Supergod middag på stan och sedan film hemma i soffan. Kan tyckas simpelt, men för ett par småbarnsföräldrar är det ju något ganska sällsynt och därmed också väldigt uppskattat.

Om man får äta på restaurang en kväll i december, i julpyntad lokal massa glada människor, de som är på julmiddag med jobbet, ett gäng tjejer med händerna full av julklappshoppning, några par och Fairytale of New York i högtalarna, då kan väl ingen vara missnöjd eller sakna julstämningen? Näe, då får man skylla sig själv om man inte myser.

Look good... Feel better

Idag ska jag på kurs. Make up kurs uppe på sjukhuset  "Look good feel better".

Jajamen! Det gäller att hålla sig snygg om man ska må bra. Näedå, men det ligger något i det. Det är ganska deprimerande att se sig själv i spegeln, alldeles blek, utan hår osv. Att ha det så och lulla runt i mysbyxor hela dagarna gör det inte bättre. 

Jag försöker hålla mig i så pass vanlig form som möjligt. Så som jag gör "normalt".  

Nu ska jag i alla fall få lära mig lite trix hur man kan göra om t ex när ögonfransarna lossnat. Mina har börjat lossna. Det fattas på några ställen. Men de flesta är kvar än och det är jag tacksam för. Jag ser piggare ut med. 

En fin necessär med produkter ska man få också. Roligt!

Tycker det är fint att det ordnas såna här grejer, sen är det bara välja om man vill vara med eller inte. 

Check på trean - halvvägs med cytostatikan

Usch, det satt långt inne. Det har varit jävligt, jag har mått pyton fysiskt och psykiskt. Behandling nummer tre är gjord och det värsta är helt klart över för den här gången.

Tre av sex cytostatikabehandlingar är genomförda. En form av målbild jag satte tidigt. Hälften är gjort innan jul, och nu är det så.

Precis som de tidigare behandlingarna kommer tröttheten först smygande och därefter med stor dramatik illamåendet. Fy vad jag hatar det där illamåendet. Den här gången fick jag min behandling på eftermiddagen vilket ledde till att jag plågades av illamåendet under större delen av natten. Det allra värsta la sig sedan och den totala orkeslösheten, huvudvärken och totala matledan infann sig. Svårt att beskriva känslan, kanske som en kombination av hemsk magsjuka och tuff influensa. Jag orkar knappt resa mig och hjärtat slår hårt i bröstet. Hela bröstkorgen känns sliten och trött. Får kväljningar när jag hostar. Tankarna blir tunga. Och det går inte styra något. Det går en natt till och det lättar lite till. Orkar ta mig till soffan, klarar av att äta lite och börjar komma igen. Mellan dygn tre och fyra blev det betydligt mycket bättre och nu på dygn fem känns det ganska bra.

Jag är inte helt tillbaka än och jag känner obehag för vad som komma skall. Alltså vad gäller kommande behandlingar. När jag mår dåligt, tänker jag på ett annat sätt än när jag mår bra. Jag kan tänka tankar om jag måste göra om det här? Om cancern inte försvinner eller kommer tillbaka. Det är inget man blir stärkt av. Men jag tror i alla fall att bara jag mår lite bättre fysiskt så kommer det också att kännas bättre och mindre skrämmande. Inte fokusera på oron. Det måste vara mitt motto. En stor lättnad och hjälp i detta elände är alla de fina meddelanden jag får. Ett sms, en kommentar här på bloggen, ett meddelande på Facebook. Jag är så tacksam för det. Tack. Det är oerhört skönt med stöd, pepp och kärlek.

Jag kommer att få en ny sorts cytostatika nästa gång. Ett nytt gift som kommer att påverka mig på ett annat sätt. Det är läskigt. Men jag har klarat dom här tre omgångarna och nu ska jag bara klara nästa tre. Bara tre. Jag tror jag sätter punkt där, något annat vore väl dumt att göra?

Finfrämmande på Onkologen

Nu så, tredje behandlingen är i min kropp, men jag skulle inte säga att den är gjord än. "Det" har inte börjat och jag gissar att jag har ca 1-1,5 timme kvar. Börjar bli tung och trött, men inget illamående än. Det kommer snart, fort och skoningslöst. Men jag känner mig konstigt nog lugnare nu mot igår eller morse. Det ska göras, och nu när giftet är inpumpat finns ändå ingen återvändo. Det här giftet ska ju göra mig frisk. 

Jag fick i alla fall finfrämmande under min behandling idag. Ludvig och syrran kom hälsade på. Det var nog bra att Ludvig fick se att det inte var så farligt. Han fick en stor spruta i plast av min sjuksyster som han kan använda som vattenpistol i badet. Självklar succé till en sexåring. Han funderar nog en del Ludvig... Han tycker inte om att jag tappat håret och har blivit väldigt mammig. När jag är dålig känns det väldigt tufft att barnen ska behöva vara med om det här. Men jag försöker tänka att det faktiskt är tidsbegränsat. Jag hoppas verkligen det!! Det är liksom den tanken jag lever efter. 

Kajsa som bara är nyss fyllda två märker inte av det lika mycket. "Mamma suk?" "Mamma ont i magen?" "Mamma fisk?" Det blir en del frågor och även hon har blivit extra mammig. Det är väldigt skönt att hon kan prata så man vet vad hon tänker. Någorlunda i alla fall. 

En sak när det gäller barnen som jag tänkt på är att det kan nog vara lite nyttigt att vara med om något tungt också. Jag vet inte, men jag tänker att livet i sig är ju inte alltid en dans på rosor och det är väl i motvind drakarna lyfter? Jag fokuserar på det oxå. Något annat skulle bara vara deprimerande. 

Dom gör det hur som helst väldigt bra mina hjärtan. Accepterar läget och anpassar sig. Något att lära sig av, helt klart. 

Nu ska jag skynda mig att duscha och ta på mig pyjamas medans jag orkar. Och snart, snart blir det en stor ✔️ på behandling nr 3! 

Förberedelser inför cytostatikan

Sista dagen innan behandling tre är här. Dags att förbereda och fixa det jag kommer att behöva de närmsta dagarna. 

Köplista:

-Alvedon

-Proviva (tur att det finns många smaker, så slipper jag dricka den jag spytt)

-sura drycker (självmedicinerar mot urinvägsinfektin så gott det går)

-halsbrännameficin (hade missat sist)

-soppa (nåt måste man äta)

-Loka 

Att göra:

-ställa in påminnelser på mobilen så jag inte missar någon medicin eller spruta

-kolla av om det är någon blankett som ska fyllas i

-tvätta myskläder 

-packa till barnen som ska bo hos mamma de första dagarna 

Tror inte det är något mer. Hoppas inte jag glömt något. Tycker jag glömmer mest hela tiden. Men nu ska jag iaf försöka njuta av dagen. Lunch med en vän och Melissa Horn ikväll, det kommer att bli bra, även om det det känns jobbigare den här gången. Vem vill må dåligt liksom? 

Förebyggande sjukpenning

Har inte bloggat nu på ett tag och anledningen till det är att jag inte haft något större behov av det. Eller kanske tyckt att jag inte någon riktigt haft någon anledning. Vilket är positivt. Jag har mått bra och haft fullt upp med att umgås ikapp med vänner och familj och fixat och uträttat sånt som ligger på vänt och är pausat när jag mår dåligt. Även om jag inte jobbar, så hamnar jag lite efter under dessa dagar. Plus att det tillkommer saker som provtagningar, perukfix och andra grejer som har med cancern att göra.

Det finns dock en sak som bekymrat mig lite, som jag inte riktigt har släppt. Än.
Jag får något som heter "förebyggande sjukpenning". En form av sjukskrivning som man kan få när man är under förebyggande behandling. Får jag inte min cellgiftsbehandling finns det stor risk att cancern kommer tillbaka, därav förebyggande behandling.

När man har den här formen kan man jobba de dagar man kan utan att det blir någon ny karensdag, eller ny sjukskrivning. Om man kan jobba eller inte avgör man själv. 

När jag diskuterade sjukskrivning med min läkare så tyckte jag att det här lät som ett jättebra alternativ. Jag gillar mitt jobb, har ny tjänst sen 1:a september (fantastisk timing) och tänkte att gud va bra, jag jan komma in och jobba hålla mig uppdaterad, träffa kollegor och inte göra så stor grej av det här. Nu känns det tyvärr inte så avslappnat som jag trott.

Jag känner mig pressad att jag måste gå till jobbet så mycket som möjligt. Inte för att något bett mig eller förväntar sig det, det är bara jag själv som tycker att jag borde. Men nu har jag inte orkat, och det känns värdelöst. Och jag menar inte när jag mår fysiskt dåligt. Det känns för tungt på många olika sätt. Bara en sån sak som att jag troligast kommer att få en massa uppmärksamhet och frågor gör att jag till och med tvekar att gå in och säga hej. Och där känner jag inte igen mig själv. Jag gillar ju allmänt att folk frågar vad de undrar. Hellre det än tassande på tå. Men jag tror at det är det här att jag jobbat på If i 14 år och att det jobbar över 300 personer där gör ju att risken är överhängande att jag kommer få en hel del frågor. Och går jag till jobbet gör jag ju inte det för att prata om "eländet". Det är så himla konstig situation, för samtidigt handlar det ju om omtanke, och hur fint är inte det?

Jag har pratat med några om det här, bland annat min chef, och hon har tagit bort all press och förväntningar. Det hade hon i och för sig redan gjort i förväg. Och jag vet att man ska göra det man mår bäst av. Men, det är alltid lättare att vara förnuftig när det gäller andra. Men jag jobbar på att släppa det. Jag är på väg. Men jag har väl någon tanke om att man måste utsätta sig för sina rädslor för att komma över dem. Vi får se. En liten börda är det, men bara liten. Kanske bara ett litet hjärnspöke, en fjäder som blivit en höna helt enkelt.

Så, vi får väl se, kanske jag släpper det nu när jag satt ord på det. Inte helt omöjligt :-)