Lycka är att vakna utvilad. Alltså det känns som en evighet sedan. Men idag hände det. Jag fick sova till klockan 8 och jag var inte trött när jag vaknade, bara lite sömnig. Och det känns fantastiskt med tanke på att jag igår kväll hade ångest för de två "tunga" aktiviteterna jag idag har inplanerade: fika med kusin och familj samt åka på simskolan med Ludvig.
Det låter löjligt, men det är så det är. Jag försöker gång på gång förklara hur tröttheten påverkar mig och det är svårt att sätta ord på det. Jag fattar ju inte riktigt själv. Men igår kväll slog det mig. Oavsett vilken aktivitet jag ägnar mig åt så tar den kraft från mitt ork-konto. Även om det är något positivt. Det är liksom en svår balans. Jättesvår faktiskt. Mitt mål är självklart att jag själv och de runtomkring mig ska må bra.
Att vara hemma och inte göra något gör mig snabbt låg, rastlös och uttråkad. Tankar om vad jag inte kan göra eller tankar om cancer snurrar. Att göra saker som innebär att "leva som vanligt" tar på orken och energin och gör tillslut att jag bara vill stänga in mig ensam i ett tyst rum och sova.
Som det har varit senaste veckan skulle jag närsomhelst på dagen kunnat lägga mig och somna inom 10 minuter. Samtidigt har det varit en bra vecka med jobb, födelsedagsfirande, halvåtta hos mig-middag och kompishäng. Jag har haft det bra, roligt och känt att jag gjort något vettigt. Ett helt vanligt liv! Men det har lite för mycket. Trots att jag ansträngt mig för att ta det lugnt. Det som fått stryka på foten är min träning inklusive de dagliga promenaderna jag bör ta. För att bli piggare och få tillbaka fysiken. Och vissa stunder är det barnen som får ta smällen. En trött mamma utan tålamod och engagemang. Och det om något gör samvetet svart och hjärtat blödande.
Men, jag vet att jag gör mitt bästa för att få ihop det. Jag försöker verkligen hitta balansen. Det finns ingen annan än jag som kan göra det. Det är bara jag som kan bromsa eller öka. Det är bara jag som kan tacka ja eller nej. Jag påminner mig själv om att det är så här nu, det är bara gilla läget. Som sköterskan sa till mig: ju lugnare jag tar det nu desto kortare blir vägen till ett liv med normal ork.
Jag kanske försöker för mycket till och med?
Den 29 augusti 2013 fick jag beskedet att knölen i mitt högra bröst är en cancertumör. Livet förändrades plötsligt, men ändå inte. Jag är samma tjej, då 35 år (född 1977) mamma till två små älsklingar och sambo med J. Livet kanske inte blev riktigt blev som jag tänkt mig men jag kommer att göra det bästa av det. Jag är ju nu, mer än nånsin, medveten om hur värdefullt det är.
söndag 6 april 2014
tisdag 1 april 2014
Halvvägs
Och helt överväldigad att åter igen ha en så fin vän som alltid, alltid kommer ihåg.
Tack ❤️
Det har börjat svida och klia ordentligt på strålningsområdena, är konstant rosa där nu, ilsket rött när jag duschat. Smörjer och smörjer. Som sagt. Halvvägs idag, 16 behandlingar kvar, sen får man räkna med ett par veckor innan huden har läkt. Men, det närmar sig. Absolut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)