Att vänta på att det ska lossna

Funderar på om det är början på något större eller om det bara är normalt håravfall när ett gäng strån lossnar efter duschen... Kanske både och. Men idag mår jag i alla fall bättre. 

Dolt nummer

Det ringer samtal till mig från Dolt nummer nuförtiden, och det är inte från säljare. I morse ringde min fina kontaktsköterska Susanne för att höra hur jag mår. 

Det är väl sisådär men hanterbart. Mår mestadels illa, tung i huvudet och huvudvärk, trött. Kymig. Sjuk. De sämsta dagarna blir troligast lördag söndag säger Susanne. Jag lever på kredit nu. Kredit beviljad av herr Cortison. 

Det är jobbigt men det går. Undrar lite hur det kommer att kunna bli. Försöker att inte grubbla. Det där med dubbel oro vill jag ju hålla mig ifrån.

Dessvärre fick jag ett till samtal från samma anonyma adress i eftermiddag. Dolt nummer, och det var inte Susanne. 

Jag gjorde efter operationen en CT-röntgen, för att kolla mina organ, lungor osv. Fina kirurgen Ann ringde mig dagen efter röntgen för att rapportera vad man sett. Det mesta såg bra ut, så när på några diskreta förändringar på lungsäckarna samt en cysta på vänster äggledare. Varken det ena eller det andra  behöver vara farligt men båda "avvikelserna" ska följas upp. Lungorna ska röntgas efter en tid för att se om det ser likadana ut. Det kan t ex vara ärr från en gammal lunginflammation. 

Vad gäller cystan skickades en remiss direkt till en gynekolog. Jag var där och kollade och hon letade och letade efter cystan utan att hitta den. Gynekologen rådgjorde med en mer erfaren kollega men de båda var överens om att inget såg onormalt ut.

I eftermiddag ringde gynekologen till mig. Hon hade talat med en specialist och de vill titta på mig igen. Otäckt. 

Gynekologen sa att jag inte skulle oroa mig, det var bara för att vara helt på säkra sidan. Extra extra med tanke på min sjukdom. Men visst är det lite svårt att låta bli. 

Cytostatikasvag och allt. 

Ny port & Cytostatikastart

Så är man igång. Efter en för mig tumult start 

Inte idag heller

Port a Cath:en funkar inte som den ska. Slangen i venen kröker sig för mycket. 

Ny operation i morgon och då ska man försöka räta till slangen. 

Jag har åter igen varit nervös i onödan. Frusen men varm om kinderna. Kissnödig, lätt huvudvärk. 

Jaja, jag tror jag vänjer mig. Och jag börjar känna mig hemma på Onkologen, tryggt. 

Från PICC linekateter till Port a Cath och förskjuten Cytostatikastart

När jag besökte Onkologmottagning första gången diskuterade vi vilken typ av port som jag skulle få. Det går inte att injicera cellgifterna i ett vanligt blodkärl, det är pallar inte helt enkelt.

Två alternativ finns: PICC line eller Port a Cath.

Jag är dessvärre lite nålrädd. Har inte alltid varit men har några obehagliga upplevelser i bagaget från t ex Företagshälsovården och barnafödandet. När jag skulle operera bröstet misslyckades narkossköterskan två gånger innan han på tredje försöket lyckades gräva in en nål i armen. Det är så jag tycker det känns, som att någon gräver inuti mig. Obehagligt till tusen.

Vi bestämde i alla fall att PICC line skulle bli ett bra alternativ för mig. "Ingreppet" görs på Onkologen av min sjuksköterska. Via en kanyl i armen för man in en tunn slang till ett stort blodkärl ovanför hjärtat. Efter avslutad behandling tar man bort den och den lämnar inga ärr.

Min varma snälla sjuksköterska vet att jag är lite nålrädd och lovade bara ett stick. Tyvärr måste hon lova bara ett till, det första misslyckades. Sedan slutade hon lova. hon gjorde totalt tre ordentliga stick, och tre småstick (bara stick, utan att gräva med nålen). Därefter hämtades en till sjuksköterska som gjorde ett ordentligt gräv-stick. Sköterskorna var fantastiskt omtänksamma och led verkligen med mig. Jag gjorde allt för att hålla tårarna borta. För deras skull. Otroligt svårt när någon uppenbart lider med en och säger snälla saker. Men herregud vilket dåligt samvete de skulle få när de redan känner sig misslyckade. Näe, det är bara att bita ihop.

Efter alltså totalt sju stick avslutas försöken. Vi måste gå på alternativ två.

En Port a Cath är en liten medicinsk apparat som opereras in under huden. En liten dosa under nyckelbenet och nån slags kanyl en bit upp. Denna anordning ska alltså också ha kontakt med ett stort centralt blodkärl.

Anledningen till att detta alternativ inte valdes från början var nog mest att det krävde en dagoperation. Jag tyckte det kändes lite jobbigt och litar inte riktigt på lokalbedövning. Tänk om det känns!? Snacka om att vara smärträdd. Också.

Som tur var fanns en akuttid för mig på operation samma dag. Jag behövde inte vänta. Tack vården! Av naturliga skäl skulle den inplanerade Cytostatika-starten måsta skjutas upp en dag.

Operationen gick med facit i hand bra. Även om jag på vägen dit, under och efter hela tiden hade gråten i halsen. Narkossköterskan Jimmie som tog hand om mig var helt fantastisk. Vet inte om han såg hur spänd jag var, men hand tog sig an mig på bästa sätt. Och jag vågade faktiskt be om extra bedövning, och det lugnande medlet hade viss effekt. Han gjorde att jag vågade vara "besvärlig".
Det gick bra att sätta droppnål och bedövningssprutan gjorde bara lite ont. Det enda jobbiga var nog egentligen bara att jag fick lite cellskräck där under operationsdukarna. Jag hade liksom huvudet i ett grönt tält, med 10-15 cm till taket. usch!

Efteråt var jag lättad och all anspänning började släppa. Kändes på ett sätt tur att Cellgiftet fick vänta en dag till. Jag hade inte pallat mer.

I bilen hem kom tårarna och jag undrar i mitt stilla sinne varför jag sparat på dem. När de väl får komma ut känns det ju faktiskt bättre.

Idag är det tisdag och idag ska giftet via en tjusigt inopererad Port a Cath. Och jag behöver varken bli stucken eller klaustrofobisk.

Ibland känns det orättvist

Som idag. När jag ofrivilligt lägger in frånvaromeddelande på jobbmejlen. Eller när jag inte följer med till Linköping på grund av Cytostatikaångest. Vill ju inte förknippa kära Lasse med något sånt. Måste säga att jag är lite orolig över nya skivan. Det där musikminnet...

Men, bland det första jag tänkte på när jag fick beskedet var ändå att det finns absolut ingen mening med att gräva ner sig i några såna tankar. Haka upp sig på orättvisan. Näe, det skulle bara göra mig bitter, men det är klart, ibland sticker det till. 

Men då kan man ju skriva av sig. 

Tacksam

Alldeles efter att jag fått och berättat om beskedet att jag hade bröstcancer fick jag en massa underbara blommor, nallegram och andra fina presenter. 

Jag har ju så fantastiska och fina vänner. Alla vaserna vi äger kom till användning. Ibland undrar jag om jag kommit ihåg att tacka alla. Jag hoppas det, för jag blev varm i hjärtat av era gester även om jag för stunden säkert verkade otacksam. 

Också alla sms och mejl på Facebook. Jisses. Tack för att ni tar er tid. Hoppas jag svarat. Hursomhelst: 

TACK ❤

Musikens betydelse

Det här med musik är något alldeles speciellt. Precis som med olika lukter och dofter kan ett par toner på en låt ändra din sinnesstämning på en halv sekund.

För några veckor sedan började andra säsongen av Bron. En helt fantastisk tv-serie om du frågar mig. Jag sträcksåg första säsongen precis innan och efter Kajsa föddes. November 2011. Jag var så lycklig och harmonisk. Förlossningen gick så oväntat bra och hon var så ljuvlig. Det var mörkt och mysigt, jag tände ljus, drack glögg, ammade det lilla knytet såg de sista avsnitten och njöt av livet. 

Intromusiken till Bron är egentligen rätt melankolisk, mörk och deppig. Men för mig är den så förknippad med total lycka och oj vad ont det gjorde nu när jag åter igen fick höra låten. Det var blev en så stark kontrast till hur jag känner nu. Men, låten är ändå fantastisk.

Bron-Hollow talks

Nervös

Riktigt nervös emellanåt. Negativt nervös. HUR illa blir det? Tänk vad min stackars kropp kommer att lida och ta stryk. Jag får inte bli rädd och spänd. Måste försöka hålla mig lugn och trygg. Det går bättre då. 

Andas in andas ut. 

Men jädrans va läskigt det är. Om 9 dagar är det dags. Cytostatika. Smaka på den. 

Förstör inte dagens ro med morgondagens oro

I mitten av augusti ringde jag till vårdcentralen. Jag hade ju känt den där knölen några veckor, och jag är ju en ganska ansvarsfull person. Tänkte absolut inte att det skulle vara något. Snarare gruvade jag mig för en eventuell undersökning. Vem skulle göra den? Vet inte om jag är särskilt pryd, men det skulle inte kännas bekvämt att klä av sig och sedan bli undersökt av en ung AT-läkare av det manliga könet.

Hur som helst. Känner man en knöl så bör man kolla upp det.

När jag ville boka tid på vårdcentralen uppmanade kvinnan att jag skulle komma omgående på en drop-in tid. Annars skulle jag få vänta ett antal veckor, och sånt här måste ju kollas upp. Herregud vad hon oroar sig. Jag gör ju detta bara för att. Väl på vårdcentralen sms:ar jag med Sara om huruvida jag ska undersökas av den unga killen, den skäggige turkiska mannen eller om jag möjligtvis kan ha sån tur att det är kvinnan i 50-årsåldern som tar emot mig!?

Ibland har man tur. Doktor Mikaela tar emot mig och undersökningen känns väldigt smidig. Hon känner knölen och jämför med det vänstra bröstet, utan knöl. Hon säger att hon ska skicka en remiss till mammografin och tar sedan mina händer, "oroa dig inte".

Och nej, jag tänker inte oroa mig. Jag tänker inte förstöra dagens ro med i morgondagens oro, men visst känns det lite där i maggropen.

En blogg

Jag tror att det här är precis vad jag behöver. En blogg. Ett ställe där jag kan skriva av mig. En plats där jag kan berätta. För dom som vill veta.

Det finns massor med bra anledningar och jag är inte direkt den första som utnyttjar möjligheten.

Som en liten bonus kanske jag blir bättre på att skriva. Jag har alltid velat skriva, fast typ en bok. Det tror jag att ganska många vill. Nu blir det istället en blogg om mitt liv och min nya vardag, den situation som jag helt ofrivilligt hamnat i, men som jag inte tänker låta knäcka mig.

Den 29:e augusti på eftermiddagen fick jag diagnosen bröstcancer och marken försvann under mina fötter. Tiden stod stilla, men tankarna snurrade i ljusets hastighet. Jag hör hur doktorn pratar  med lugn, låg och saklig röst. Operation, strålning, cellgift, hormoner, sjukskrivning. Ska man va så här kall när man berättar det? Måste man kanske? Det finns nog inget bra sätt att göra det på. Andas jag? Lever jag? Håller jag på att svimma? Kräkas? Om jag kan ta mig tröjan? Ja det går väl bra.. BH:n också? Syrran gråter. AT-läkaren vill också känna. Inga problem.

Sedan kommer Bröstsköterskan, den overkligt sympatiska. Och tårarna. I floder. Under några dygn.