I mitten av augusti ringde jag till vårdcentralen. Jag hade ju känt den där knölen några veckor, och jag är ju en ganska ansvarsfull person. Tänkte absolut inte att det skulle vara något. Snarare gruvade jag mig för en eventuell undersökning. Vem skulle göra den? Vet inte om jag är särskilt pryd, men det skulle inte kännas bekvämt att klä av sig och sedan bli undersökt av en ung AT-läkare av det manliga könet.
Hur som helst. Känner man en knöl så bör man kolla upp det.
När jag ville boka tid på vårdcentralen uppmanade kvinnan att jag skulle komma omgående på en drop-in tid. Annars skulle jag få vänta ett antal veckor, och sånt här måste ju kollas upp. Herregud vad hon oroar sig. Jag gör ju detta bara för att. Väl på vårdcentralen sms:ar jag med Sara om huruvida jag ska undersökas av den unga killen, den skäggige turkiska mannen eller om jag möjligtvis kan ha sån tur att det är kvinnan i 50-årsåldern som tar emot mig!?
Ibland har man tur. Doktor Mikaela tar emot mig och undersökningen känns väldigt smidig. Hon känner knölen och jämför med det vänstra bröstet, utan knöl. Hon säger att hon ska skicka en remiss till mammografin och tar sedan mina händer, "oroa dig inte".
Och nej, jag tänker inte oroa mig. Jag tänker inte förstöra dagens ro med i morgondagens oro, men visst känns det lite där i maggropen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar