Tummen upp för Nioxin & nya fransar!

Det kan kännas lite ytligt att skriva om utseenderelaterade biverkningar. Vem vill verka ytlig liksom? Samtidigt är väl vi alla det mer eller mindre i det vardagliga livet, så det kanske är okej att vara det litegrann under dessa lite speciella omständigheter. 

Så, nu har jag ursäktat mig. 

Om det inte var så att jag gjorde min sista cellgiftsbehandling för drygt två veckor sedan hade det varit dags igen nu på fredag. Mitt hår har inte växt någonting mellan behandlingarna. Varken på huvudet eller någon annanstans. Nu har jag sedan i fredags tvättat "håret" och efterbehandlat hårbotten med Nioxin och nu minsann har jag en härmatta på 2 mm! Det är inte mycket, men det är verkligen på väg!!! Håret växer för första gången på 4 månader. Jippi! Nioxin får alltså högsta betyg av mig. 

Vad gäller fransarna är det på väg ut en massa minifransar. Tror nog det medlet (priorin) också fungerar. Nu har jag dock idag utnyttjat mina hårersättningspengar från Landstinget till lösfransar. Varför inte liksom. Men får 6000 kr per år till peruk och fransar här i Västernorrland. 

Så här blev resultatet ( vänster öga naturligt, höger med pålimmade fransar): 

Blink, blink 😘

Att komma tillbaka

Den har ju som sagt börjat nu, vägen tillbaka efter cellgiftsbehandling.

In- och utsidan ska bli som vanligt igen. Vissa saker känns enkla, andra jobbiga och en del saker känns mest tidskrävande. Sammanfattningsvis kan jag nog konstatera att tålamod är något bra nu. 

Håret kommer säkert börja växa vilken dag som helst. Lite-lite varje dag, troligast  ca 1 cm i månaden, kanske tom 1,5 cm om jag har tur. Normalt växer mitt hår fort och nu har jag dessutom köpt ett medel, Nioxin, som jag tror kommer att göra susen. Jag har i alla fall hört från en säker källa att det fungerar.

Jag träffade en sjukgymnast i veckan och har fått "fysisk aktivitet på recept" utskrivet. Jättebra. Promenad på totalt 30 min per dag, 2*15 min är rekommendationen till en början samt ett styrketräningsprogram som jag ska köra två gånger per vecka från och med nästa vecka. Har varit ute och prommenerat i två dagar nu och jag kan konstatera att som vanligt sitter mycket i huvudet. Jag är väl i samma eller kanske tom lite sämre form än motsvarande tid efter behandling fem. Då släpade jag mig framåt med orörlig överkropp och tyckte mest det var utmattande och värdelöst. Om några dagar skulle jag ju vara utslagen igen. Kan väl inte påstå att jag har något tryck i mitt steg nu, men känslan när jag vet att det kommer bli bättre för varje vecka är en helt annan. 

Naglarna är missfärgade, men inte spruckna, händerna torra liksom fötterna men inga sprickor där heller. Jag tror nog min disiplinerade insmörjning minst morgon och kväll har hjälpt. Bara att köra på med det ett tag till. 

Vad gäller magen ska jag äta medicinen en vecka till, men de senaste två dagarna har det nästan känts helt bra. 

Vad gäller sinnet så har jag i veckan träffat min kurator igen. Gunilla är fantastisk. Jag har varit hos henne tre eller fyra gånger och innan varje samtal har jag undrat vad jag gör där. Efter varje samtal har jag känt mig lättad. Hon lyssnar bra, hon förklarar bra och hon ger goda råd. Hon är på något sätt väldigt okomplicerad och väldigt bekväm. Hon får högsta betyg helt enkelt. Alla skulle ha en Gunilla emellanåt. 

Mmm. Den är alltså påbörjad och ganska lång. Men absolut inte omöjlig. 

Planen

I min behandlingsplan är nästa steg strålning. Operation och cytostatika är avverkade. 

I måndags var jag på strålningsenheten och träffade en strålningsläkare. Hon berättade om strålningen, hur den går till, vad den gör och om eventuella biverkningar. 

Jag kommer att ligga så still som det bara är möjligt ensam i ett rum och strålas av en maskin. Det tar bara nån minut. Allt som allt med inställningar och avklädning ca 20-30 minuter. Jag kommer att strålas varje dag (mån-fre) i 6,5 veckor. Alltså totalt 38 strålbehandlingar. 

Strålningen dödar eventuella cancerceller lokalt (cellgift dödar cancerceller i hela kroppen) Man strålar mot det område där tumören satt samt mot armhålan där lymfkörtlarna fanns. 

Eventuella biverkningar är värk och typ solsveda på området som strålas samt trötthet. 

Den 10:e mars kommer jag att få min första strålbehandling. Går allt enligt plan strålas jag sista gången den 25:e april. 

Efter läkarbesöket fick jag gå bort till Röntgen och träffa strålningssköterskor som skulle mäta in och märka upp området för strålning. De har tatuerat in två prickar i huden så att de kommer att stråla på exakt samma ställe varje gång. Jag är alltså numera en tatuerad kvinna. 

Så, fram till den 10:e mars kommer jag att försöka njuta av livet så mycket som möjligt. Helgen innan åker jag, Jocke, syrran och Håkan till Stockholm. Snälla Mamma har köpt biljetter till Flashdance åt oss, vi kommer att bo på hotell och gå ut och äta en massa gott!! Som jag längtar. 

Sådärja: Hurrey!

Äntligen! Det börjar kännas bra. På riktigt. I både kropp och själ.

I morse vaknade jag utan huvudvärk och jag kände samtidigt att den riktiga glädjen börjar bubbla nere i maggropen. Som jag väntat. Det. Är. Över. Det är svårt att riktigt glädjas när man inte mår bra. När det hela tiden är något som gnager. Något som känns, svider, gör ont, värker, maler. Men nu är det slut på det. Jippiiiiii!!!

Såklart är jag inte i toppform, men nu kan jag påbörja vägen tillbaka. Och jag kommer att orka mer för varje dag som går. Det kommer ingen ny behandling som ska ta död på de krafter som precis återvänt.

Tanken på det är obeskrivlig. Det låter säkert löjligt, men det gör mig så himla glad. Det är nog omöjligt att förstå hur det känns att få cellgiftsbehandling. Det tar hårt på en psykiskt och fysiskt. Det är omöjligt att vara sig själv, eller ta det som man tänkt. Och det är på ett sätt jobbigt att det inte syns. När folk har vant sig att man inte har något hår så syns det ju inte direkt. Jag ser tydligen pigg och fräsch ut. Och det som varit tänkt som en komplimang har för mig blivit en form av press. En rädsla att man ska tro att jag mår och orkar precis som vanligt. Att jag kanske borde jobba. Eller gå långa promenader. Urknäppt och dumt. Det inser jag nu. Och har väl vetat hela tiden egentligen, men har man höga krav på sig själv verkar man tendera att tro att också andra har det. Så är det i alla fall för mig. Men men, jag lär mig om mig själv, och självinsikt är väl om något sunt?

Hur som helst! Jag börjar må bra. I sinnet riktigt bra. Och nu börjar den. Den ljuvliga vägen tillbaka.

Jag har tjackat mascara "precious cells" och ögonfransserum. Nu ska fransarna tillbaka! Kanske bjuder på en före-efter-bild så småningom :-) 

Okej men inte riktigt bra än

Det är som att när jag går ur ett "stadie" så kommer jag in i ett annat, med andra biverkningar. Och dessa har märks mer och mer för varje behandling. 

Det sliter helt enkelt. 

Det har gått en vecka nu, och det är okej. Inte bra än. Lite för jobbigt än för att jag ska känna att det är över. Jag deppar inte, men är heller inte sprudlande glad. Det är helt enkelt några dagar kvar. Men det närmar sig som sagt. Det där slutet. 

Alldeles nyss var det början. Under min första cellgiftsbehandling fick Ludvig magsjuka. Som eventuellt kan ha varit orsaken till att jag fick en infektion och fick läggas in på sjukhus. Sedan dess har båda barnen varit friska. Tills i onsdagskväll. Kajsas ögon blev blankare och blankare. Igår hade hon 40 graders feber. Lillgumman som bara har erfarenhet av en enda magsjuka i sitt drygt tvååriga liv är inte sig själv. Idag verkar hon piggare så vi hoppas på det bästa. 

Personligen känner jag lite hypokondriskt efter om jag har ont i halsen (eller är det bara mina torra slemhinnor som spökar). Beror huvudvärken på cellgift eller är det influensa? Är kallsvettningarna annalkande feber eller bara en effekt av det avtrappade kortisonet? 

Jag hoppas att jag klarar mig. Vill inte bli sjuk också. Hoppas, hoppas, hoppas! 

Men jag vet också att oavsett så kommer det ju att gå över. 

Underbara tulpaner från Jossan! 

Ropar inte hej än...

...det törs jag inte. Det går upp och ner här. I det i stort sett lodräta stadie jag befinner mig i. Men nu är det i alla fall tisdag, det har gått fyra dygn, det värsta är snart över. Jag ser ljuset i tunneln, men herregud va otålig jag blir. Sätter mig upp, vill ta tag i något, kapitulerar igen. Men snart så. Den är inom räckhåll, vägen tillbaka. 

Det här med att kommentera

Ni är många gulliga som hör av er och säger att ni tänkt kommentera här men att det inte funkar. Känn för guds skull ingen press.  

Jag är inte alls nån fena här på Blogger, och har inte riktigt satt mig in i alla funktionerna... Har i alla fall kollat inställningarna för kommentarer och tror att det är rätt. 

Det första tipset jag har är att om man inte har något av de valbara kontona så välj "Anonym" och skriv sedan gärna ditt namn/signatur i själva kommentaren. 

Mitt andra tips gäller om man skriver från en iPhone. Hänger det sig så tryck på "klar" på tangentbordet och gå sedan tillbaka till kommentarsrutan och prova igen. Så brukar i alla fall jag få göra. Kanske funkar på Android också? 

Status nu 

Jag mår skapligt idag. Tung, trött och i stort sett liggande, men annars ok.  Har snart gått ett dygn och jag är tacksam för kortisonet även om det gör sömnen nattetid väldigt störd så är det ändå bättre än utan. Rödflossig i ansiktet och på bröstet blir jag också. Röda och varma händer och fötter. Fryser och svettas om vart annat. 

Morgonens medicindos på sammanlagt 18 tabletter och ett glas magsörja plus sprutan är intagna. Även lite frukost. Duktigt ;-) 

Jag bjuder på en bild på mina kinder. Inte vacker, I Know. 

Mitt mantra nu: SISTA

Kan inte fatta att det är sant! Cytostatikabehandling sex av sex idag! Jippi..!!

Ligger på Onkologen och känner mig glad.. Nästan lite uppspelt. Igår gruvade jag mig lite, men jag försökte att hela tiden fokusera på "sista" och det ska jag göra idag också när tyngden och tröttheten börjar göra sig påmind. Troligast börjar det värsta måndag-tisdag för att sedan vända lite på torsdag-fredag. 

Efter den femte behandlingen har jag känt mig mer sliten. På korta promenader släpar jag mig fram. Mitt blodvärde är nu på 96. Under 90 får man blod. Blodtrycket är lågt. Så sammantaget är helt klart energin låg. Jag är sliten. Men, nu är det sista och snart, om kanske en månad, kommer mitt fokus ligga på att sakta men säkert komma tillbaka. Det är nära nu! Det är det. 

Att be om hjälp

Eller rättare sagt att ta emot hjälp. Det är tamme tusan inte det lättaste.  Har funderat på varför det är då svårt? 

Jag vill verkligen inte vara till besvär. Så är det. Men kanske är det också ett symptom på att jag vill vara så duktig jämt. Dumt. Eller så är det för att jag är ganska så självständig av mig och van att klara mig och lösa det mesta själv... Vet inte vad det är exakt, men jag är i alla fall medveten om det och det borde ju vara ett steg i rätt riktning.

Går jag till mig själv så blir jag ju glad av att hjälpa någon annan. Vem mår inte bra av att känna dig behövd liksom? 

Men, det finns i alla fall två personer som jag tar emot hjälp av (förutom Jocke) -mamma och syrran. 

I helgen ska barnen vara hos Erika. Hon blinkar inte ens när hon får frågan.

Jocke jobbar inte, men han ska åka på den årliga skoterresan till Vemdalen. 

Hon är tryggheten som alltid finns där på stand-by. På en replängds avstånd dessutom. 

Syrran & jag på midsommar 2013 

Trots allt har jag haft lite dåligt samvete över att dom ska vara hos henne... Ingen sovmorgon och ingen avkoppling i helgen för hennes del. Dom har ju energi våra små troll :-) 

Trollen på semester sommaren 2014 

Men. Idag träffade jag Helena på Ica och hon frågade mig om det kändes okej att vara själv i helgen. Och då liksom släppte det. Hon tyckte inte synd om Erika, hon tänkte på mig som ska må dåligt och vara själv. Och så kan man ju faktiskt också se det. Nu är det dock inget problem. Tystnaden och lugnet är mitt bästa cell-skap (hoppla, lite Gbg-humor mitt i allt). 

Det känns i alla fall bra nu. Erika har sagt 100 gånger att det bara är kul att ha barnen. Och vad det gäller Jockes tripp tycker jag det bara är roligt att han kan åka iväg. Det är han värd! 

Tillbaka till det här med att ta emot hjälp. Jag tränar på det. Och ni som aldrig slutar fråga och erbjuda er: TACK! Nästa gång jag behöver något och det kan underlätta ska jag tacka och ta emot. Och oavsett så vill jag att ni ska ni veta att det betyder så mycket att bara få erbjudandet. Jag blir rörd över att ni bara ger och ger. Och inte glömmer. Ni vet vilka ni är. Kramar 

                      Tack! 

Klartecken

Idag har jag träffat min Onkolog och fått veta att mina värden är okej för att genomföra min sista behandling. Skönt! 

Huvudsyftet med att träffa henne var inte för att få provsvaren utan hon ville veta hur det står till med min mage och lite annat. Nya medicinena har gjort det bättre, även om de delvis gett nya problem, så är det ändå att föredra att gå tio gånger på toa om dagen än inte alls på nästan en vecka. Dessutom har jag ju sluppit halsbrännan from hell och det är jag enormt tacksam för. 

Så, i morgon knaprar jag 32 kortisontabletter och laddar upp för sista påsen gift på fredag.  Jo tack, det känns bra!

Ibland är det bra att vara infektionskänslig...

...det känns iaf så när man har förtur i kön på Provtagningen på sjukhuset! Nån gång när jag varit där har det säkert varit 20-30 personer i kö. Rätt skönt att bara segla förbi kön då. Ungergär samma känsla som att få gå före i kön på krogen skulle jag tro :-) 

Jag har alltså lämnat blodprov idag för att få ok att genomföra min sista behandling nu på fredag. Tanken slog mig att värderna faktiskt kan vara för låga. Nu tror jag inte det, jag har ju haft okej värden de andra gångerna, men tänk. Känslan i det fallet skulle väl vara som att tro att man ska gå på sin efterlängtade sommarsemester men måste jobba en vecka till. 

I morgon ska jag i alla fall träffa min doktor och då får jag veta. Och, jag är som sagt redo att få den sista behandlingen genomförd. Såg att OS-invigningen passande nog också är på fredag. Bra tajming, om jag orkar kan jag ju följa hela OS!