Sådärja: Hurrey!

Äntligen! Det börjar kännas bra. På riktigt. I både kropp och själ.

I morse vaknade jag utan huvudvärk och jag kände samtidigt att den riktiga glädjen börjar bubbla nere i maggropen. Som jag väntat. Det. Är. Över. Det är svårt att riktigt glädjas när man inte mår bra. När det hela tiden är något som gnager. Något som känns, svider, gör ont, värker, maler. Men nu är det slut på det. Jippiiiiii!!!

Såklart är jag inte i toppform, men nu kan jag påbörja vägen tillbaka. Och jag kommer att orka mer för varje dag som går. Det kommer ingen ny behandling som ska ta död på de krafter som precis återvänt.

Tanken på det är obeskrivlig. Det låter säkert löjligt, men det gör mig så himla glad. Det är nog omöjligt att förstå hur det känns att få cellgiftsbehandling. Det tar hårt på en psykiskt och fysiskt. Det är omöjligt att vara sig själv, eller ta det som man tänkt. Och det är på ett sätt jobbigt att det inte syns. När folk har vant sig att man inte har något hår så syns det ju inte direkt. Jag ser tydligen pigg och fräsch ut. Och det som varit tänkt som en komplimang har för mig blivit en form av press. En rädsla att man ska tro att jag mår och orkar precis som vanligt. Att jag kanske borde jobba. Eller gå långa promenader. Urknäppt och dumt. Det inser jag nu. Och har väl vetat hela tiden egentligen, men har man höga krav på sig själv verkar man tendera att tro att också andra har det. Så är det i alla fall för mig. Men men, jag lär mig om mig själv, och självinsikt är väl om något sunt?

Hur som helst! Jag börjar må bra. I sinnet riktigt bra. Och nu börjar den. Den ljuvliga vägen tillbaka.

Jag har tjackat mascara "precious cells" och ögonfransserum. Nu ska fransarna tillbaka! Kanske bjuder på en före-efter-bild så småningom :-)