Ett år och en dag

Vad märkligt, men det har redan gått ett år sedan jag opererade mig. Kan nästan inte fatta att det har hänt ibland. 

Ett år och en dag närmare bestämt har det gått. Och jag mår bra. Jättebra! Året har självklart varit en jäkligt tuff resa på många sätt, fysiskt och psykiskt. Men jag tror att jag tagit mig igenom den och kommit ut som en starkare person. Och jag hoppas att min familj och mina vänner också också gjort det, för visst har de påverkats, mer eller mindre.  

Efter cellgift och strålning har jag gjort ett par PET-CT röntgen på mina lungor, ja hela min överkropp minus huvudet till och med. Och det har sett bra ut! Jag kan gå vidare, jag törs faktiskt tro att det gått bra! 

Jag äter mina Tamoxifen och jag har nästan inga biverkningar av dom. I minst fem år ska de skydda mig från återfall. Det känns tryggt! 

Det bästa av allt är att jag känner mig så himla tacksam, det är så mycket som är oviktigt och jag kan njuta av livet på en helt annan nivå. 

Ja, det kan faktiskt gå bra fast man får en släng av cancer. 

Jag kom liksom av mig...

...och anledningen till det är bara positiv. 

Jag har varken haft behov eller tid till att blogga. Jag har mått bra, bättre och bättre hela tiden, och fullt upp med att leva mitt "vanliga" liv. 

Efter några tunga veckor av strålning till en början, vände det tillslut. Jag började sakta men säkert bli piggare. Och ni må tro att det är befriande att inte ständigt känna den förlamande tröttheten. Att faktiskt orka göra saker utan att det sedan visat sig tagit knäcken på en. 

Den 25:e april fick jag min sista strålbehandling och lyckan jag kände efteråt var överraskande och total! Så himla skönt att vara fri! Efter 33 behandlingar med knallröd bränd och öm hud var äntligen klart. 

Sedan dess har jag börjat min hormonbehandling (1 tablett om dagen) och jag törs nästan inte skriva det men hittills märker jag inte av några nya biverkningar. Efter allt som varit vågar jag inte tro att det är sant, så jag ropar inte hej än. Jag är ju inte speciellt vidskeplig av mig, men jag har i det här fallet lite svårt att tro att jag skulle klara mig. Men jag hoppas såklart och det bådar gott! 

Jag har fått ven-porten bortopererad. Också det mycket befriande. Ingen mer cytostatika ska pumpas in i min kropp har jag tänkt ;-) Det har jag däremot bestämt mig för att våga tro på :-) 

En mammografiundersökning är utförd och allt såg bra ut där. 

En ny lungröntgen är också gjord. Den har jag inte fått svar på än. Tar väl några dagar till. Jag oroar mig inte så mycket, väldigt lite faktiskt, jag känner mig i trygga händer på något sätt. 

Min läkare Anna-Karin Wennstig och all personal runtomkring har verkligen varit fantastiska! Utan dom hade jag aldrig mått så här bra idag, ja jag mår bra! Jag hade några svajiga veckor mentalt under strålningen, men värre än så var inte. Jag menar tiden efter cytostatikan. Den var värst. Inge snack. 

Trots det fina läget vill jag inte stänga eller avsluta min kära blogg här och nu, den har varit en trygg vän och vem vet när jag behöver reflektera nästa gång? 

Alla ni som följt och stöttat mig, TACK! Jag kommer alltid vara tacksam för det. Alltid. 

Balans

Lycka är att vakna utvilad. Alltså det känns som en evighet sedan. Men idag hände det. Jag fick sova till klockan 8 och jag var inte trött när jag vaknade, bara lite sömnig. Och det känns fantastiskt med tanke på att jag igår kväll hade ångest för de två "tunga" aktiviteterna jag idag har inplanerade: fika med kusin och familj samt åka på simskolan med Ludvig.

Det låter löjligt, men det är så det är. Jag försöker gång på gång förklara hur tröttheten påverkar mig och det är svårt att sätta ord på det. Jag fattar ju inte riktigt själv. Men igår kväll slog det mig. Oavsett vilken aktivitet jag ägnar mig åt så tar den kraft från mitt ork-konto. Även om det är något positivt.   Det är liksom en svår balans. Jättesvår faktiskt. Mitt mål är självklart att jag själv och de runtomkring mig ska må bra.

Att vara hemma och inte göra något gör mig snabbt låg, rastlös och uttråkad. Tankar om vad jag inte kan göra eller tankar om cancer snurrar. Att göra saker som innebär att "leva som vanligt" tar på orken och energin och gör tillslut att jag bara vill stänga in mig ensam i ett tyst rum och sova.

Som det har varit senaste veckan skulle jag  närsomhelst på dagen kunnat lägga mig och somna inom 10 minuter. Samtidigt har det varit en bra vecka med jobb, födelsedagsfirande, halvåtta hos mig-middag och kompishäng. Jag har haft det bra, roligt och känt att jag gjort något vettigt. Ett helt vanligt liv! Men det har lite för mycket. Trots att jag ansträngt mig för att ta det lugnt. Det som fått stryka på foten är min träning inklusive de dagliga promenaderna jag bör ta. För att bli piggare och få tillbaka fysiken. Och vissa stunder är det barnen som får ta smällen. En trött mamma utan tålamod och engagemang. Och det om något gör samvetet svart och hjärtat blödande.

Men, jag vet att jag gör mitt bästa för att få ihop det. Jag försöker verkligen hitta balansen. Det finns ingen annan än jag som kan göra det. Det är bara jag som kan bromsa eller öka. Det är bara jag som kan tacka ja eller nej. Jag påminner mig själv om att det är så här nu, det är bara gilla läget. Som sköterskan sa till mig: ju lugnare jag tar det nu desto kortare blir vägen till ett liv med normal ork.

Jag kanske försöker för mycket till och med?

 En bild från Gotland och en härlig resa med fina vänner. Snart är det sommar igen och jag kommer bara att bli piggare och piggare! 

Halvvägs

Och helt överväldigad att åter igen ha en så fin vän som alltid, alltid kommer ihåg. 

Tack ❤️

Det har börjat svida och klia ordentligt på strålningsområdena, är konstant rosa där nu, ilsket rött när jag duschat. Smörjer och smörjer. Som sagt. Halvvägs idag, 16 behandlingar kvar, sen får man räkna med ett par veckor innan huden har läkt. Men, det närmar sig. Absolut. 

Doftljus, choklad och en tårrörande dikt 💗

Ibland måste man bryta ihop litegrann...

...för att sedan komma igen. 

Vad enkelt det vore om man kunde må dåligt i lite lagom stora doser i taget. Småskvätta ur sig likt en hanhund istället för att låta hela Niagarafallen komma samtidigt. Vet i och för sig inte om det skulle vara bättre och alldeles oavsett så verkar inte jag funka så. 

Jag har jobbat i två veckor nu, det här blir den tredje. Första veckan ca 25% och förra tänkte jag att 50% blir nog bra. 

Det känns jättebra att vara tillbaka på jobbet och det finns massor att göra, sånt som jag dessutom gillar. Det ger mig massa positiv energi och jag kommer ur cancer-bubblan. Det var nog därför det  var så tungt att inse att trots det räcker inte orken. Jag har ingen överhuvudtaget på lager, det finns inget sparat. Så i onsdags fick jag kapitulera. En liten fråga men med mycket empati gjorde att det brast. "Hur är det med dig egentligen?"  Det var inge bra, jag ville sova där jag stod, jag hade haft huvudvärk i nästan två veckor och jag kände mig allmänt ledsen. 

Så jag bröt alltså ihop där på strålningssalen. Och när man väl vridit på kranen, ja då rinner det. 

Sköterskan förklarade åter igen att strålningen tar energi och när fått cytostatika innan är kroppen redan sliten. Det hon också sa som jag faktiskt bestämt mig för att ta fasta på är att om jag kör på för hårt nu kommer det att ta ännu längre tid innan jag är helt pigg. Pigg på riktigt. 

Också gjorde jag något som för mig var ganska stort. Jag åkte hem och vilade. Och tog en promenad. Och jag kände mig inte så jättemycket som en svikare. Tänkte på vad sköterskan sagt och tänkte på vad Rebecka en gång sagt till mig: "Om du inte får vara sjukskriven när du har cancer, när är det då okej?"

Efter onsdagens oväder kändes det ändå bättre på torsdagen, jag jobbade som jag planerat och även på fredagen. Börjar sakta men säkert acceptera att det här tar tid, jag är inte helt tillbaka än och det är ingen idé att kämpa emot. Jag ÄR trött och det går inte att bita ihop längre.  Idag är jag hemma och tar det lungt och promenerar. Det är det man kan göra för att så småningom bli helt pigg. Planerat nya löprundor har jag passat på att göra, sånt man inte har ro till annars. Men nu har jag sett nya stigar som jag ska utforska. Snart.  Lyssnar på ljudbok eller världens bästa spotify-lista som lever under ständig förändring. Senaste tillskottet är en underbar country-ballad som Jenny tipsat om. Love it! 

http://youtu.be/xuzZBDh8U5w

Helt sjukt

Jag har precis tittat på säsongspremiären av Fyrans program "Helt sjukt". Kvällens tema var cancer. 

Äntligen ett program som tar upp "ämnet" utan att bara mala på med fruktansvärda och sorgliga livsöden. Sakligt och ärligt. Hopp och allvar. Historia och framtid. Och David Helenius leder programmet med en alldeles lagom dos humor. En bra ton. Tror att det funkar så bra eftersom han personligen verkar ha väldigt stor respekt för sjukdomen. I hans fall handlar det nog om alla sjukdomar, men cancer är nog det värsta, det största skräcken. 

Cancergalorna man kunnat se genom åren däremot tycker jag är hemska att titta på. Jag klarar inte av det. Bara gråter och mår dåligt. Man får säkert in viktiga pengar, men det faller inte mig i smaken. 

Mixen i kvällens program tar dock upp två läskiga mardrömmar: fel (ingen) diagnos och det värsta av allt, cancer hos ditt barn. Tårarna sprutar då. 

Det är hemskt, det är horribelt och vi måste göra allt för det inte ska hända, men på något sätt också acceptera att det kan hända. Det tror i alla fall jag. Jag upplever att allt är jobbigare innan man accepterat. När man slutat kriga emot, slutat vara förbannad, är det lite lättare. Läste om det här med acceptans i en bok som jag fick låna av en vän. Och jag köpte det helt. Det har hjälpt mig massor. Nu menar jag inte att acceptera är samma sak som att inte vara rädd. Men man blir lite lugnare och mår lite bättre.

Personligen har jag inte varit särskilt arg. Jag har inte hatat cancer och brukar inte skriva "Fuck cancer". Jag tycker absolut inte det är fel att göra det och jag tycker om armbanden (älskar konceptet att frivilliga pärlar ihop dem och att pengarna går till något bra + att jag tycker de är snygga). 

Däremot har jag varit och är ibland rädd eller frustrerad. 

Frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill, inte orkar så mycket som jag vill. Måste acceptera det ;-) 

Rädd för att jag inte vet exakt hur det ska gå. 

Men för det mesta känns det bara bra. Utan biverkningarna skulle jag nog säga prima. 

Jag har börjat jobba...

...väldigt lite, men dock börjat! 

4 timmar igår och 5 timmar idag. Kommer att jobba lite på torsdag och från nästa vecka hoppas jag att det känns bra att jobba lite varje dag. Typ 50 %. 

Det känns bra att vara tillbaka, har haft lite huvudvärk båda dagarna, men jag har åtminstone inte varit extra trött på kvällen. Som vanligt vilar det en ständig trötthet över mig, med inget utöver det. Och huvudvärken kan vara ett symptom på den lilla förkylning jag har. Man ska väl inte känna efter så himla mycket. 

Det är otroligt kul att träffa kollegorna. Herregud vad glad jag är att det finns "ett helt hus" som bryr sig om mig. Sedan ska väl erkännas att jag stundtals blir lite generad/blyg över uppmärksamheten. Men det är ju ändå positivt! 

Något som känns extra superbra med att börja jobba är att strålningen försvunnit ur fokus. En liten detalj på vägen till jobbet bara. Helt perfekt, det känns helt plötsligt inte lika segt. Så skönt, höll ju på att bli helt uttråkad förra veckan :-) 

Nu är det bara att hoppas att biverkningarna blir milda så kommer det bara att säga swish så är det den 25:e april! 

Tacksamhet

För ganska länge sedan skrev jag ett inlägg här om sådant som jag tycker är jobbigt att höra i den situation som jag befinner mig i nu.  Jag skrev också att jag skulle kunna skriva ett mycket längre inlägg över sådant jag är tacksam och glad över. Omedvetet har jag på något sätt väntat med det. Det händer hela tiden nya saker som jag är tacksam för och på något sätt har jag väntat på att det ska ta slut, så att jag på något sätt kan sammanställa.

Nu verkar det inte ta slut, vilket jag är oerhört överväldigad över, så jag bestämde mig för att nu är det dags.

Förutom denna omedvetna väntan finns det också ett uns av oro att jag för stunden glömmer något eller någon och att jag då sårar de personerna. Om någon läser och saknar sin handling så snälla tro inte att det inte betydde något. Ibland tror jag faktiskt att jag har en släng av "chemo brain" Vilket inte vore ett dugg konstigt. 

Blommor från Malin❤️

Då så.

För det första måste jag säga att jag är så tacksam över den vården jag fått och fortfarande får. Läkarna och sjuksystrarna möter mig med stor respekt, empati och proffessionalism. Från början när jag kontaktade vårdcentralen, på mammografin, hos kirurgen, på onkologen, på akuten, på AVA, hos kuratorn och nu på strålbehandlingen. Allt har varit så bra! Jag blir så ledsen över all skit som kastas över Sundsvalls sjukhus. Det finns så mycket bra! 

En kan tyckas banal sak, men ändå. Tack för att jag bor i Sverige. 

Tack alla som kontaktat mig.

Tack för alla fina meddelanden på Facebook. Det är så många som via FB hört av sig. Personer som jag inte annars har så mycket kontakt med men som ändå tar sig tid att visa att de bryr sig. 

Tack för alla fina sms.

Tack för era samtal.

Tack till er som kommer ihåg mina tider och "milstolpar". 

Några hela tiden/varje gång. Ett samtal dagen innan, ett sms på morgonen, ett hejjarop när ni visste att jag mådde piss. Ett godnatt-sms. Ett fint mms. Ni är några som hela tiden funnits där och det har betytt så mycket. 

Tack till er som skickade brev.

Tack för alla fina blommor, presenter, kort, tidningar, choklad, halsband, skivor, sjal, armband, goodiebags till sjukhuset, alla hjärtas dag present att lösa in när det passar, hembakta kakor, dröm-ananasen, raggsockor, örhängen, böcker, Aloe Vera, doftljus, ljuslykta. Listan kan göras längre. Och det är nog inte någongång som jag varit så glad över att få presenter. De har verkligen piggat upp mig! 

Tack till er som vågat höra av er fast det varit "känsligt" ibland. Ni som ringde fast jag mådde dåligt och var låg. Tack för att ni inte drog er undan. 

Tack till er som lyssnade. 

Tack till er som inte slutat fråga om saker/aktiviteter bara för att jag har cancer. 

Tack för all hjälp med barnen. 

Tack för matlådorna. 

Tack för att ni bjudit hem mig på fika och middagar. 

Tack till er som tänkte på mig på nyårsafton, det betydde så mycket att få veta det just då. 

Tack för att ni funnits där och fortfarande finns. 

Jag är lyckligt lottad med många fina vänner och familj. Vänner som jag haft sen barnsben, från grundskolan, gymnasiet, jobbet, från graviditerna ( och barnafödandet) och vänner jag lärt känna via Jocke. Ni är många, ni är fina och några av er är jag ännu närmare idag. 

Puss & kram, all kärlek till er ❤️

Under 30 nu

Har precis fått min fjärde strålningsbehandling. Bara en kvar denna vecka sen blir det två lediga dagar, skönt!

Det gör inte ont, det är lite irriterat, men ingen fara. Än i alla fall. Dock tycker jag redan att det är lite enformigt. Träligt att åka dit. Sitta där i väntrummet där de flesta troligast är dubbelt så gamla som mig. Idag var första dagen jag såg en kvinna som kanske bara var 50. Men troligast närmare 60. Ja, tråkigt är vad jag tycker att det är. Punkt. Nu har jag klagat klart om det. I alla fall för idag :-) Eller, en tanke slog mig, tänk om träffar jag på något barn där, då kommer jag aldrig nånsin mer klaga över något så banalt som att det är tråkigt. 

Det är i alla fall superfräscht på Strålningsbehandlingsavdelningen. Fin inredning, akvarium, tidningar, tv, luftigt, kaffemaskin, ja allt vad man kan önska sig. All personal jag träffat är jättegulliga och proffsiga. 

Maskinen som utför strålningen är stor. Tydligen är den ännu större bakom väggen där "kärnan" sitter. Den är som en robot som snurrar runt mig och har flera funktioner. Det finns inte bara en strålningsdel utan även nån slags röntgenkamera. Ibland tar de bilder för att säkerställa att jag ligger exakt rätt. Jag får strålning i flera vinklar, även underifrån mot ryggen/skulderbladet. Britsen är gjord av kolfiber så det strålar rakt igenom den. Himla fiffigt. 

Jag ligger på bristen med bar överkropp, armarna uppåt/bakåt i ett par speciella (de svarta) armstöd. Huvudet i en "skål" och med kvävecken också i något slags stöd. Allt för att jag ska ligga stilla och fixerad. I taket finns ett jättefotografi med nyutslagna björkar, en sjö med en lite ö med klippor. Ser ut att vara häromkring. Sköterskorna spelar musik, tror det har en cd med bröllopstema. Himla märklig känsla att lyssna på "Kärleken förde oss samman" och "Av längtan till dig" Haha... Det känns som komiskt, paradoxalt på något sätt. Men det är något fint med det också. De har förmodligen valt något de tycker är vackert och avslappnande. Och jag är imponerad, dag ut och dag in genomför de detta som jag kan uppfatta som ett rullandeband-arbete, med värme, empati och omtanke. Stort. 

32 gånger kvar

Så där. Nu har jag påbörjat min strålbehandling. Idag fick jag den allra första av totalt 33 behandlingar. Strålningen ska döda eventuella cancerceller som skulle kunna finnas kvar i tumörområdet och kring lymfkörtlarna.

Jag var lite nervös när jag åkte upp till sjukhuset. En mycket varm och vänlig sjuksköterska tog emot mig och visade mig först runt och sedan de datorskärmar som de navigerar från och bevakar mig på under själva strålningen. Nervositeten släppte, men smög sig på igen när vi gick in i rummet med strålningskanonen. Vilken enorm apparat. Blev frusen, och såklart ännu mer när jag fick ta av mig på överkroppen och lägga mig på den kalla britsen. Försökte andas lugnt och inte tänka så mycket på att jag skulle ligga stilla. Efter noggranna inställningar lämnade sjuksköterskorna mig och det var dags för själva strålingen. Maskinen snurrade runt, lät lite som en rakapparat och strålade i olika vinklar. Vips så var det klart. Vet inte, men uppskattar att jag var därinne själv i max 5 minuter?

Efter strålningen pratade sköterskan med mig om eventuella biverkningar och lite annat runt omkring. Och sedan var det dags att åka hem för att åka tillbaka i morgon igen. Måndag till fredag till och med den 25 april kommer jag att göra detta. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att vara nervös någon fler gång. Sedan är det bara att hoppas att eventuella besvär i huden där man strålar inte blir så jobbiga. Jag ska smörja som tusan! Och jag skulle vara extremt glad om jag slipper känna av någon mer trötthet. Det om något är ju som sagt så tröttsamt.

Jo då, det känns bra. Nästa del av denna resa är påbörjad, och med en superlyckad helg i Stockholm i minnet känns det bara bra.

3:e mars

Idag är det farmors födelsedag. Om hon fortfarande hade levt hade hon fyllt 88 år idag. Hon dog när hon var 76 år av spridd bröstcancer. Hon dog cirka 1½ år efter att pappa gick bort. Som också dog av cancer. Farmor var så ledsen då. Det går inte att förstå känslan av att överleva sitt barn. Pappa var 53 år när han lämnade oss och man kunde aldrig hitta modertumören på honom. Det började med en knöl på halsen och senare spred sig cancern till skelettet. Jag kommer inte ihåg så jättemycket av den här tiden. Det var traumatiskt på ett sätt och jag har nog förträngt mycket. En sak vet jag i alla fall. Efter att farmor dött blev jag helt säker på en sak. Att jag skulle få cancer. Jag kom ihåg när tanken slog mig och hur rädslan liksom tog över mig helt för ett ögonblick. Jag var på väg hem från jobbet och var tvungen att stanna. Fick svårt att andas.

Nu har jag cancer, men jag hade lika gärna kunnat haft fel. Man kan inte veta om man ska få en sjukdom eller inte, baserat på en känsla. Däremot var det väl inte så konstigt att jag trodde det. Min pappa och min farmor dog av cancer. Närmare än så blir det inte.

Den 24 mars har jag ett telefonmöte med Cancergenetisk mottagning i Umeå. Vi ska gå igenom släktuppgifter och rita upp ett släktträd. Därefter ska de göra en ärftlighetsbedömning.

Om det bedöms finnas en ökad risk för tumörsjukdomar i familjen upprättas ett kontrollprogram för att kunna förebygga och tidigt upptäcka eventuell ärftlig cancer i familjen. Cirka 10 % av all cancer anses ha en bakomliggande ärftlig komponent.

Ärftlighetsbedömningen baseras på fakta och statistik, inte känslor. Och dessutom brukar man ska säga att det ska finnas minst tre nära släktingar varav minst en ung som ska ha eller haft cancer för att man ska göra bedömningen.

Jag vet flera runtomkring mig som går runt och är oroliga och kanske också rädda för att de ska få eller har cancer. Jag har också varit det. Men jag är glad för att jag gjorde mig av med mitt hjärnspöke ganska fort. För tänk om jag slösat lyckliga dagar av mitt liv på att oroa mig! Också sitter jag här nu och faktiskt "tappat"en del dagar av mitt liv då jag mått riktigt dåligt för att jag faktiskt  har cancer.

Näe, vi får inte låta sjukdomen förstöra mer än vad den gör. Därmed inte sagt att man inte ska ta den allvarligt. Och tjejer, undersök era bröst. En gång i månaden är lagom. Statistik från 2011 säger att ca 150 tjejer i Sverige mellan 35 och 40 år fick bröstcancer. Så många är det inte, även om det såklart är 150 för många.

Nu ska jag fortsätta dagen med att tänka på min söta, snälla, underbara lilla farmor. Hon kunde skratta så tårarna rann, hon var expert på att imitera folk, hon bakade de godaste kakorna och lagade så fantastisk mat. Fast själv var hon aldrig nöjd. Jag kan se hennes karaktärsdrag hos både faster och syrran.

Hon var verkligen den gulligaste och idag är det hennes födelsedag.

Tummen upp för Nioxin & nya fransar!

Det kan kännas lite ytligt att skriva om utseenderelaterade biverkningar. Vem vill verka ytlig liksom? Samtidigt är väl vi alla det mer eller mindre i det vardagliga livet, så det kanske är okej att vara det litegrann under dessa lite speciella omständigheter. 

Så, nu har jag ursäktat mig. 

Om det inte var så att jag gjorde min sista cellgiftsbehandling för drygt två veckor sedan hade det varit dags igen nu på fredag. Mitt hår har inte växt någonting mellan behandlingarna. Varken på huvudet eller någon annanstans. Nu har jag sedan i fredags tvättat "håret" och efterbehandlat hårbotten med Nioxin och nu minsann har jag en härmatta på 2 mm! Det är inte mycket, men det är verkligen på väg!!! Håret växer för första gången på 4 månader. Jippi! Nioxin får alltså högsta betyg av mig. 

Vad gäller fransarna är det på väg ut en massa minifransar. Tror nog det medlet (priorin) också fungerar. Nu har jag dock idag utnyttjat mina hårersättningspengar från Landstinget till lösfransar. Varför inte liksom. Men får 6000 kr per år till peruk och fransar här i Västernorrland. 

Så här blev resultatet ( vänster öga naturligt, höger med pålimmade fransar): 

Blink, blink 😘

Att komma tillbaka

Den har ju som sagt börjat nu, vägen tillbaka efter cellgiftsbehandling.

In- och utsidan ska bli som vanligt igen. Vissa saker känns enkla, andra jobbiga och en del saker känns mest tidskrävande. Sammanfattningsvis kan jag nog konstatera att tålamod är något bra nu. 

Håret kommer säkert börja växa vilken dag som helst. Lite-lite varje dag, troligast  ca 1 cm i månaden, kanske tom 1,5 cm om jag har tur. Normalt växer mitt hår fort och nu har jag dessutom köpt ett medel, Nioxin, som jag tror kommer att göra susen. Jag har i alla fall hört från en säker källa att det fungerar.

Jag träffade en sjukgymnast i veckan och har fått "fysisk aktivitet på recept" utskrivet. Jättebra. Promenad på totalt 30 min per dag, 2*15 min är rekommendationen till en början samt ett styrketräningsprogram som jag ska köra två gånger per vecka från och med nästa vecka. Har varit ute och prommenerat i två dagar nu och jag kan konstatera att som vanligt sitter mycket i huvudet. Jag är väl i samma eller kanske tom lite sämre form än motsvarande tid efter behandling fem. Då släpade jag mig framåt med orörlig överkropp och tyckte mest det var utmattande och värdelöst. Om några dagar skulle jag ju vara utslagen igen. Kan väl inte påstå att jag har något tryck i mitt steg nu, men känslan när jag vet att det kommer bli bättre för varje vecka är en helt annan. 

Naglarna är missfärgade, men inte spruckna, händerna torra liksom fötterna men inga sprickor där heller. Jag tror nog min disiplinerade insmörjning minst morgon och kväll har hjälpt. Bara att köra på med det ett tag till. 

Vad gäller magen ska jag äta medicinen en vecka till, men de senaste två dagarna har det nästan känts helt bra. 

Vad gäller sinnet så har jag i veckan träffat min kurator igen. Gunilla är fantastisk. Jag har varit hos henne tre eller fyra gånger och innan varje samtal har jag undrat vad jag gör där. Efter varje samtal har jag känt mig lättad. Hon lyssnar bra, hon förklarar bra och hon ger goda råd. Hon är på något sätt väldigt okomplicerad och väldigt bekväm. Hon får högsta betyg helt enkelt. Alla skulle ha en Gunilla emellanåt. 

Mmm. Den är alltså påbörjad och ganska lång. Men absolut inte omöjlig. 

Planen

I min behandlingsplan är nästa steg strålning. Operation och cytostatika är avverkade. 

I måndags var jag på strålningsenheten och träffade en strålningsläkare. Hon berättade om strålningen, hur den går till, vad den gör och om eventuella biverkningar. 

Jag kommer att ligga så still som det bara är möjligt ensam i ett rum och strålas av en maskin. Det tar bara nån minut. Allt som allt med inställningar och avklädning ca 20-30 minuter. Jag kommer att strålas varje dag (mån-fre) i 6,5 veckor. Alltså totalt 38 strålbehandlingar. 

Strålningen dödar eventuella cancerceller lokalt (cellgift dödar cancerceller i hela kroppen) Man strålar mot det område där tumören satt samt mot armhålan där lymfkörtlarna fanns. 

Eventuella biverkningar är värk och typ solsveda på området som strålas samt trötthet. 

Den 10:e mars kommer jag att få min första strålbehandling. Går allt enligt plan strålas jag sista gången den 25:e april. 

Efter läkarbesöket fick jag gå bort till Röntgen och träffa strålningssköterskor som skulle mäta in och märka upp området för strålning. De har tatuerat in två prickar i huden så att de kommer att stråla på exakt samma ställe varje gång. Jag är alltså numera en tatuerad kvinna. 

Så, fram till den 10:e mars kommer jag att försöka njuta av livet så mycket som möjligt. Helgen innan åker jag, Jocke, syrran och Håkan till Stockholm. Snälla Mamma har köpt biljetter till Flashdance åt oss, vi kommer att bo på hotell och gå ut och äta en massa gott!! Som jag längtar. 

Sådärja: Hurrey!

Äntligen! Det börjar kännas bra. På riktigt. I både kropp och själ.

I morse vaknade jag utan huvudvärk och jag kände samtidigt att den riktiga glädjen börjar bubbla nere i maggropen. Som jag väntat. Det. Är. Över. Det är svårt att riktigt glädjas när man inte mår bra. När det hela tiden är något som gnager. Något som känns, svider, gör ont, värker, maler. Men nu är det slut på det. Jippiiiiii!!!

Såklart är jag inte i toppform, men nu kan jag påbörja vägen tillbaka. Och jag kommer att orka mer för varje dag som går. Det kommer ingen ny behandling som ska ta död på de krafter som precis återvänt.

Tanken på det är obeskrivlig. Det låter säkert löjligt, men det gör mig så himla glad. Det är nog omöjligt att förstå hur det känns att få cellgiftsbehandling. Det tar hårt på en psykiskt och fysiskt. Det är omöjligt att vara sig själv, eller ta det som man tänkt. Och det är på ett sätt jobbigt att det inte syns. När folk har vant sig att man inte har något hår så syns det ju inte direkt. Jag ser tydligen pigg och fräsch ut. Och det som varit tänkt som en komplimang har för mig blivit en form av press. En rädsla att man ska tro att jag mår och orkar precis som vanligt. Att jag kanske borde jobba. Eller gå långa promenader. Urknäppt och dumt. Det inser jag nu. Och har väl vetat hela tiden egentligen, men har man höga krav på sig själv verkar man tendera att tro att också andra har det. Så är det i alla fall för mig. Men men, jag lär mig om mig själv, och självinsikt är väl om något sunt?

Hur som helst! Jag börjar må bra. I sinnet riktigt bra. Och nu börjar den. Den ljuvliga vägen tillbaka.

Jag har tjackat mascara "precious cells" och ögonfransserum. Nu ska fransarna tillbaka! Kanske bjuder på en före-efter-bild så småningom :-) 

Okej men inte riktigt bra än

Det är som att när jag går ur ett "stadie" så kommer jag in i ett annat, med andra biverkningar. Och dessa har märks mer och mer för varje behandling. 

Det sliter helt enkelt. 

Det har gått en vecka nu, och det är okej. Inte bra än. Lite för jobbigt än för att jag ska känna att det är över. Jag deppar inte, men är heller inte sprudlande glad. Det är helt enkelt några dagar kvar. Men det närmar sig som sagt. Det där slutet. 

Alldeles nyss var det början. Under min första cellgiftsbehandling fick Ludvig magsjuka. Som eventuellt kan ha varit orsaken till att jag fick en infektion och fick läggas in på sjukhus. Sedan dess har båda barnen varit friska. Tills i onsdagskväll. Kajsas ögon blev blankare och blankare. Igår hade hon 40 graders feber. Lillgumman som bara har erfarenhet av en enda magsjuka i sitt drygt tvååriga liv är inte sig själv. Idag verkar hon piggare så vi hoppas på det bästa. 

Personligen känner jag lite hypokondriskt efter om jag har ont i halsen (eller är det bara mina torra slemhinnor som spökar). Beror huvudvärken på cellgift eller är det influensa? Är kallsvettningarna annalkande feber eller bara en effekt av det avtrappade kortisonet? 

Jag hoppas att jag klarar mig. Vill inte bli sjuk också. Hoppas, hoppas, hoppas! 

Men jag vet också att oavsett så kommer det ju att gå över. 

Underbara tulpaner från Jossan! 

Ropar inte hej än...

...det törs jag inte. Det går upp och ner här. I det i stort sett lodräta stadie jag befinner mig i. Men nu är det i alla fall tisdag, det har gått fyra dygn, det värsta är snart över. Jag ser ljuset i tunneln, men herregud va otålig jag blir. Sätter mig upp, vill ta tag i något, kapitulerar igen. Men snart så. Den är inom räckhåll, vägen tillbaka. 

Det här med att kommentera

Ni är många gulliga som hör av er och säger att ni tänkt kommentera här men att det inte funkar. Känn för guds skull ingen press.  

Jag är inte alls nån fena här på Blogger, och har inte riktigt satt mig in i alla funktionerna... Har i alla fall kollat inställningarna för kommentarer och tror att det är rätt. 

Det första tipset jag har är att om man inte har något av de valbara kontona så välj "Anonym" och skriv sedan gärna ditt namn/signatur i själva kommentaren. 

Mitt andra tips gäller om man skriver från en iPhone. Hänger det sig så tryck på "klar" på tangentbordet och gå sedan tillbaka till kommentarsrutan och prova igen. Så brukar i alla fall jag få göra. Kanske funkar på Android också? 

Status nu 

Jag mår skapligt idag. Tung, trött och i stort sett liggande, men annars ok.  Har snart gått ett dygn och jag är tacksam för kortisonet även om det gör sömnen nattetid väldigt störd så är det ändå bättre än utan. Rödflossig i ansiktet och på bröstet blir jag också. Röda och varma händer och fötter. Fryser och svettas om vart annat. 

Morgonens medicindos på sammanlagt 18 tabletter och ett glas magsörja plus sprutan är intagna. Även lite frukost. Duktigt ;-) 

Jag bjuder på en bild på mina kinder. Inte vacker, I Know. 

Mitt mantra nu: SISTA

Kan inte fatta att det är sant! Cytostatikabehandling sex av sex idag! Jippi..!!

Ligger på Onkologen och känner mig glad.. Nästan lite uppspelt. Igår gruvade jag mig lite, men jag försökte att hela tiden fokusera på "sista" och det ska jag göra idag också när tyngden och tröttheten börjar göra sig påmind. Troligast börjar det värsta måndag-tisdag för att sedan vända lite på torsdag-fredag. 

Efter den femte behandlingen har jag känt mig mer sliten. På korta promenader släpar jag mig fram. Mitt blodvärde är nu på 96. Under 90 får man blod. Blodtrycket är lågt. Så sammantaget är helt klart energin låg. Jag är sliten. Men, nu är det sista och snart, om kanske en månad, kommer mitt fokus ligga på att sakta men säkert komma tillbaka. Det är nära nu! Det är det. 

Att be om hjälp

Eller rättare sagt att ta emot hjälp. Det är tamme tusan inte det lättaste.  Har funderat på varför det är då svårt? 

Jag vill verkligen inte vara till besvär. Så är det. Men kanske är det också ett symptom på att jag vill vara så duktig jämt. Dumt. Eller så är det för att jag är ganska så självständig av mig och van att klara mig och lösa det mesta själv... Vet inte vad det är exakt, men jag är i alla fall medveten om det och det borde ju vara ett steg i rätt riktning.

Går jag till mig själv så blir jag ju glad av att hjälpa någon annan. Vem mår inte bra av att känna dig behövd liksom? 

Men, det finns i alla fall två personer som jag tar emot hjälp av (förutom Jocke) -mamma och syrran. 

I helgen ska barnen vara hos Erika. Hon blinkar inte ens när hon får frågan.

Jocke jobbar inte, men han ska åka på den årliga skoterresan till Vemdalen. 

Hon är tryggheten som alltid finns där på stand-by. På en replängds avstånd dessutom. 

Syrran & jag på midsommar 2013 

Trots allt har jag haft lite dåligt samvete över att dom ska vara hos henne... Ingen sovmorgon och ingen avkoppling i helgen för hennes del. Dom har ju energi våra små troll :-) 

Trollen på semester sommaren 2014 

Men. Idag träffade jag Helena på Ica och hon frågade mig om det kändes okej att vara själv i helgen. Och då liksom släppte det. Hon tyckte inte synd om Erika, hon tänkte på mig som ska må dåligt och vara själv. Och så kan man ju faktiskt också se det. Nu är det dock inget problem. Tystnaden och lugnet är mitt bästa cell-skap (hoppla, lite Gbg-humor mitt i allt). 

Det känns i alla fall bra nu. Erika har sagt 100 gånger att det bara är kul att ha barnen. Och vad det gäller Jockes tripp tycker jag det bara är roligt att han kan åka iväg. Det är han värd! 

Tillbaka till det här med att ta emot hjälp. Jag tränar på det. Och ni som aldrig slutar fråga och erbjuda er: TACK! Nästa gång jag behöver något och det kan underlätta ska jag tacka och ta emot. Och oavsett så vill jag att ni ska ni veta att det betyder så mycket att bara få erbjudandet. Jag blir rörd över att ni bara ger och ger. Och inte glömmer. Ni vet vilka ni är. Kramar 

                      Tack! 

Klartecken

Idag har jag träffat min Onkolog och fått veta att mina värden är okej för att genomföra min sista behandling. Skönt! 

Huvudsyftet med att träffa henne var inte för att få provsvaren utan hon ville veta hur det står till med min mage och lite annat. Nya medicinena har gjort det bättre, även om de delvis gett nya problem, så är det ändå att föredra att gå tio gånger på toa om dagen än inte alls på nästan en vecka. Dessutom har jag ju sluppit halsbrännan from hell och det är jag enormt tacksam för. 

Så, i morgon knaprar jag 32 kortisontabletter och laddar upp för sista påsen gift på fredag.  Jo tack, det känns bra!

Ibland är det bra att vara infektionskänslig...

...det känns iaf så när man har förtur i kön på Provtagningen på sjukhuset! Nån gång när jag varit där har det säkert varit 20-30 personer i kö. Rätt skönt att bara segla förbi kön då. Ungergär samma känsla som att få gå före i kön på krogen skulle jag tro :-) 

Jag har alltså lämnat blodprov idag för att få ok att genomföra min sista behandling nu på fredag. Tanken slog mig att värderna faktiskt kan vara för låga. Nu tror jag inte det, jag har ju haft okej värden de andra gångerna, men tänk. Känslan i det fallet skulle väl vara som att tro att man ska gå på sin efterlängtade sommarsemester men måste jobba en vecka till. 

I morgon ska jag i alla fall träffa min doktor och då får jag veta. Och, jag är som sagt redo att få den sista behandlingen genomförd. Såg att OS-invigningen passande nog också är på fredag. Bra tajming, om jag orkar kan jag ju följa hela OS! 

Bra fredag och nedräkning

Idag är det en vecka till nästa behandling. Den SISTA behandlingen! I alla fall i den behandlingsplan jag har nu. Vad som händer i framtiden ska jag inte oroa mig för nu har jag bestämt efter ett antal dagar av grubbleri. Man kan ju aldrig veta, och det där med lungorna får mig att fundera. Men. Jag ÄR trygg med läkarna och vården och jag tror att om det skulle det bli mer cytostatika i framtiden så kommer jag fixa det. Även om det är det sista jag vill. Men som sagt, nu har jag bestämt mig för följa "den dagen den sorgen"-tanken.

Det är så skönt när man släppt något. Nu känner jag mig extra glad igen. Och faktiskt så att jag nästan längtar jag till nästa fredag. Jag vill bara få det här undanstökat. Om cirka tre veckor mår jag förmodligen som idag, bra, och då har jag ingen mer cellgiftsbehandling inplanerad! Fatta den känslan, den kommer att vara ofattbar. 

Just nu har jag också en bra känsla. Känner mig positiv. Idag har jag varit på jobbet och tackat av en kär kollega. Åh vad glad jag är som har ett jobb och kollegor som jag verkligen tycker om! 

Jag fick ett kort på posten idag med en väldigt fin hälsning. Jag blev rörd till tårar. Personen som skickat det mår inte så superbra själv. Också tänker hon på mig. 

Det finns godhet, omtänksamhet och kärlek i vår värld. Tack igen alla ni som visar mig det extra mycket nu när jag behöver det som bäst. Ni skulle bara ana hur mycket det betyder ❤️

Nu ska här njutas av en skön fredagkväll. Jag ska minsann ta mig ett glas härlig Rioja och på tallriken ska det serveras en medium-rare oxe. Det bara måste ju vara bra för blodvärdet :-) 

Fysiska funderingar

Det är nog ingen som missat att cellgiftsbehandling påverkar kroppen. En hel del dessutom.

Jag saknar min gamla kropp och drömmer om att röra mig med kraft. Fantiserar om att ta en löptur i skogen, bli varm inifrån och ut av 90 minuter Bikram yoga eller att vara helt genomsvettig efter ett spinningpass. Jag har väl aldrig varit en supertränad människa, men jag har alltid hållt någon slags nivå på min fysiska aktivitet. Inte helt otränad och med en hyffsad kondis liksom. Nu har jag inte rört mig mer än några enstaka promenader sedan den 1 september. Det är väl i sig ingen evighet, men när man saknar något kan det kännas länge.

Jag undrar hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till min vanliga form? Mitt blodvärde låg på 103 innan förra behandlingen, så bara en sån sak gör ju säkert att det kommer att ta extra lång tid.

Jag längtar också tills jag kan spara ut håret. Tänker på känslan när det gått några veckor och jag kan se att det faktiskt växt. För att inte tala om hur gärna jag vill ha tillbaka mina ögonfransar. En del säger att det inte syns, men jag har lätt tappat hälften. De som är kvar spretar åt alla håll och är snudd på omöjliga att ha och göra med.

Magen. Den stackaren måste få bli sig själv. Men jag får för mig att det kanske kommer att gå snabbast?

Förutom cellgiftet har jag ju även opererat mig. Saknar en stor bit av en kroppsdel. Hur blir det med det? Ska jag ha det så?

Fysiska funderingar. Mer eller mindre viktigta. I sammanhanget obetydliga. Naturligtvis kommer jag försöka göra det bästa av det. Omvandla saknaden och längtan till motivation.

Jag kommer väl aldrig nånsin kunna använda mig av några dåliga ursäkter igen gissar jag. Bara en sån sak, grymt!

Bockar av femman

Jodå, sakta och segt kommer livet tillbaka och jag känner att jag kan dra ett streck över behandling nummer fem nu. 

Idag tog Jocke och jag en tur (med bil) upp till Södra berget för lunch. Svinmysigt att äta med utsikt, särskilt när man känt sig mer eller mindre isolerad senaste veckan. 

Kvällen fortsätter i lugnt tempo och Kajsa och jag skålar i lyxig fransk lemonad. Är fortfarande påverkad av behandlingen, men det kommer kännas och påverka mindre och mindre så nu ser jag fram emot två sköna veckor! 

Måttet dusch

Ahh. Jag har tagit en dusch. Och det kändes bra. Och det är mycket bra, för igår var det bara sjukt jobbigt. En himla bra måttsticka, när det är skönt att duscha igen håller det på att vända. Hoppas jag! 

Personligen har jag alltid gillat att duscha. Och gör det förmodligen onödigt ofta. Nuförtiden tar egentligen en dusch 1-2 minuter. Lika snabbt som för en karl (ja, jag drar alla över en kam) Inget hår ska tvättas eller balsameras och rakhyveln är inte använd sen slutet av oktober. 

Första gångenerna efter hårförlusten var lite märkliga. Vad gör jag nu liksom. Står kvar några minuter har blivit svaret. Händer faktiskt fortfarande att jag böjer huvudet neråt för att vira en handduksturban kring håret när jag duschat klart. Gamla vanor verkar sitta i, och tur är väl det, för om någon månad är det väl dags att börja raka benen igen, å vad jag längtar ;-) 

En lugn start

Det går bra så här långt. Kortisonet fungerar verkligen. Jag är bara orkeslös men inte blytung. Jag ligger i soffan och det är ett gott tecken. 

I morgon börjar nedtrappningen, så då kommer det troligast bli sämre och sämre några dagar. Och då flyttar jag till sängen. Men nu vet jag ju i alla fall att det inte varar för evigt så bara den vetskapen kommer nog att göra det bättre.

Också äter jag ju massor med piller och dricker slemmiga saker för magen, så jag kommer säker slippa magknip, kramp, katarr och halsbränna också. Kanske inte helt, men säkert lindrigare. Jag hoppas och tror på det. 

Nu njuter jag av det här lugnet lite till och även om jag saknar mina hjärtan som är hos mamma nu så har både dom och jag det bättre så här ❤️❤️. 

Det är sannerligen värt att handla hem tulpaner när man är just hemma så mycket som jag är nu 😃

Här ska rådas bot på biverkningar

Jisses vilken laddning jag har med mig hem idag! 

En salig blandning av illamåendemedicin som jag blir förstoppad av som måste lösas av andra preparat. Även om jag inte mådde illa sist skulle jag göra det utan medicinen mot illamående. 

Vanlig alvedon behövs också. Och fotsalva till mina stackars fötter. Kortisonet gör dem och händerna galet torra. 

Kanske viktigast av allt: Neulasta sprutan. Viktig att ta i morgon. Den är bra, den hjälper verkligen de vita blodkropparna, och det tror jag det. Dryga 12 000 pix går den loss på. Cytostatikan jag fick idag, Taxotere, kostade för övrigt 20 000 kr när den kom, men nu har patentet gått ut, så nu är den lite billigare. Säkert bara 15 000 kr typ. 

Tack för att jag bor i Sverige! Jag har betalt ca 250 kr för kalaset. 

Har även läst att Sverige tillsammans med Finland är bäst i världen på Bröst- och Prostatacancer. 

Jodå, visst har man dragit en del vinstlotter här i livet. 

Att sätta ord på det

Det är nånting bra det. Du förklarar för dig själv vad du känner. Och man vill ju förstå. Sedan lättar det ju bördan att  dela den med någon. Det är ju delvis därför jag bloggar. 

För att ta ett baggis-exempel så har jag nog känt mig mindre trött bara föra att jag bestämde mig för att nu får det vara färdigklagat. Alla vet ju redan att jag är trött och har svårt att göra så mycket åt det!

Jag har inte skrivit så mycket den senaste veckan. Typ inget. Det jag velat eller borde skriva om har känts för jobbigt. Jag har undvikigt ämnet, för att slippa känna. Den där otäcka oron. Men jag har pratat om det med några. Som en robot som nästan kopplat bort känslorna.

Jag tänker nu att jag ska nog skriva nästa gång även om det är jobbigt. Och även om jag riskerar att oroa andra... 

För i långa loppet kanske det bara skulle handla om en björntjänst. Att försöka skydda någon mot det oundvikliga. Därmed inte sagt att jag tänker att jag ska dö av cancer. 

Jag gjorde en uppföljande CT-röntgen förra veckan. För att kolla upp de diskreta  förändringarna jag har på mina lungor. Bröstcancer sprider sig ju gärna till lever, skelet och just lungor. I och med att jag hade spridning av cancerceller till fyra av mina lymfkörtlar finns det en risk att de via lymfsystemet spridit sig vidare kroppen. Vad jag förstått så är det via blod eller lymfsystemet som cancer kan sprida sig vidare. 

Nu har jag iaf fått röntgensvaret av överläkaren här på onkologen där jag befinner mig just nu. 

Lungförändringarna har minskat. Man vet inte vad det betyder. Det är inte metastas-misstanke på förändringarna, men de tar det allvarligt och kommer att följa upp det noga. Det skulle kunna vara cancer men de vet inte. Och det går inte att göra någon biopsi (cellprov med nål) på det, för att det ligger i stråk och är väldigt smått. 

Bara för några år sedan såg man inte sånt här på röntgen. Och det är ju på gott och ont. 

Jag frågade läkaren om hon är orolig och hennes svar var att hon tar det allvarligt. Jag blev ändå trygg med det svaret. Här lämnas inget åt slumpen, och är det något går det säkert behandla. Även om det skulle kännas förjävligt att gå igenom till exempel en till cellgiftsbehandling så har jag ändå accepterat den tanken. I alla fall nu, när jag känner mig pigg, kan hända att det inte känns lika om några timmar när giftet kickat igång.

Appropå gift eller cytostatika som det ju heter så sittligger jag i en säng och väntar på det. Får illamåendemedicin och vätska. Läkaren har ändrat min cytostatikados från maxdos till normaldos. Min mage måste få hämta sig. Förstoppning, katarr och halsbränna beror på att den tar stryk. Har fått ett gäng nya medel utskriva och ett skyddande magdropp som ska hjälpa. Känns lite surt ändå. Man vill ju att cancern ska få mer än vad den tål och jag kan nog stå ut. Men läkaren vet garanterat vad hon gör. Idag har jag som sagt dessutom träffat överläkaren som jag dessutom vet har fått ett fint pris, så hon är garanterat hemskt duktig och klok den där Petra Flygare :-)

Trött på att vara trött

En sak är i alla fall säker. Man blir trött av att få cellgiftsbehandling. Nu är jag inne på min sista vecka innan nästa behandling och jag känner att jag börjar må riktigt bra. Men, så finns ju alltid det där men:et. Jag är trött. Och det går liksom inte att vila bort. Jag är mer eller mindre trött hela tiden. Självklart finns det saker som hjälper. Framförallt frisk luft och att röra på sig. Men det är verkligen en speciell trötthet det här. Det finns till och med ett namn på den: Fatigue.

Så här skriver man på 1177 om Fatigue. "Trötthet vid cancer, fatigue, går inte att jämföra med vanlig trötthet som går att mildra genom vila eller sömn. Fatigue gör att allt känns oöverstigligt: kamma håret, klä på sig, gå på toaletten och så vidare".

Nu har väl jag drabbats av värsta sorten, men jag känner av den med olika styrka olika dagar.

En sak som inte gör saken bättre är att äta en massa sött och gott, men väldigt lätt att ta till.

En annan sak är att jag kan konstatera att jag är ganska trött på att klaga på att jag är trött. Det är ju bara gilla läget och även om denna trötthet kanske håller i sig ett tag efter behandlingen så kommer den knappast att vara för evigt. Jag vet inte, det kanske är något slags behov att förklara sig? Vilja att vara förstådd?

En tredje grej jag tänkt på är att vi är ju till mans rätt bra på att gnälla över att vi är trötta. Nu är det väl mörkret och vintern, snart kommer vårtröttheten och om inte annat är det väl fullmåne? Vi som är lyckligt lottade med barn är ju också ganska trötta. För att inte tala om de som haft en rolig helg och råkat vända på dygnet.

Må hända att jag är lite sarkastisk, men det känns som att nu när jag träffat den "riktiga tröttheten" har jag också fått en del perspektiv. Jag har typ svurit ett löfte till mig själv att från och med nu är det slut på att klaga på trötthet.

Jag tror att den mesta tröttheten går att åtgärda. Om inte annat får man väl söka för det. Självklart förstår jag också att det tar på om man inte fått sova på flera nätter, framförallt psykiskt, men säg att åtminstone 50% av gångerna gnäller vi i onödan.

Så ja, om det på något sätt varit otydligt, jag är inte bara trött på att vara trött. Jag är trött på att klaga på att vara trött också. 

Tillbaka igen

Äntligen. Nu känns det bättre. Det känns att det har vänt. Det började redan igår och blir bättre hela tiden. Har precis varit ute på en 3 km lång prommenad och jag får lyckorus av att känna att benen bär. 

Hur fånigt som helst, men så obeskrivligt befriande att fungera som en normal människa. 

Med facit i hand har jag varit däckad i sju dagar och det är ju ingen evighet. Och det vet jag när jag ligger där också, men hjärnan och förståndet funkar inte som vanligt. Som sagt. Det blir mörkt. 

Men nu är det ljust! Jag har fått friskluft och jag njuter för stunden. Och det är jag så väldigt glad för. 

När en vecka känns som ett år

En vecka har gått sen fyran och det är segt. Jag började må riktigt dåligt först på fjärde dagen. Visste väl egentligen att jag levde på kredit tack vare kortisonet, men jag trodde inte att det skulle bli så tufft utan. 

Det jag kan konstatera är att allt blir väldigt jobbigt när man mår dåligt. Jag har haft grymt jobbig halsbränna sen nyårsafton och i går började det liksom krampa i hela bröstet, halsen och bak i ryggen. Efter tre  "attacker" blev jag liksom orolig och ringde 1177 för att höra om detta var typ normalt. Sköterskan tyckte absolut att jag måste kollas upp så det blev till att ta en tur till akuten. 

Naturligtvis får jag inte alls samma krampanfall efter samtalet. Det gör ont men inte lika. Känner mig urlöjlig, men sköterskan sa ju att jag måste åka upp till sjukhuset. 

Väl där kollas jag upp ordentligt, EKG och blodprov. Sedan får jag ett bedövande medel att dricka, och något annat. Det blir sakta bättre, och doktorn förklarar en massa olika möjligheter och anledningar till min tidigare smärta. 

Idag känner jag i alla fall lättnad över att krampen och smärtan är borta. Halsen och svalget känns konstigt. Nästan som att jag har träningsvärk där. Huvudvärk har jag men faktiskt, kroppen känns inte lika trött, tyng och ond. Det kan nog ha vänt nu. På riktigt. 

Lömska cytostatika

Det blev bara sämre och sämre igår. Från 11 på förmiddagen orkade jag inte vara uppe. Totalt utslagen med magknip och halsbränna från helvete. Låg i sängen och funderade på att skippa byta om, skippa äta osv tills jag fick kapitulera och inse att det inte går. 

Men jag var inte ledsen. Jag fick fina sms och lyckades sova bort rätt mycket tid. Vid 21:30-tiden kom Jocke hem med lilla Kajsa som somnade på en minut  bredvid mig i dubbelsängen. Ganska skönt att inte vara ensam ändå. Jag svettades mig igenom nyårsnatten och nu mår jag lite bättre igen.

Lömska cytostatika, man vet aldrig riktigt hur den påverkar. 

Hur som helst! Nu är 2014 här och så välkommet.