Jag saknar min gamla kropp och drömmer om att röra mig med kraft. Fantiserar om att ta en löptur i skogen, bli varm inifrån och ut av 90 minuter Bikram yoga eller att vara helt genomsvettig efter ett spinningpass. Jag har väl aldrig varit en supertränad människa, men jag har alltid hållt någon slags nivå på min fysiska aktivitet. Inte helt otränad och med en hyffsad kondis liksom. Nu har jag inte rört mig mer än några enstaka promenader sedan den 1 september. Det är väl i sig ingen evighet, men när man saknar något kan det kännas länge.
Jag undrar hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till min vanliga form? Mitt blodvärde låg på 103 innan förra behandlingen, så bara en sån sak gör ju säkert att det kommer att ta extra lång tid.
Jag längtar också tills jag kan spara ut håret. Tänker på känslan när det gått några veckor och jag kan se att det faktiskt växt. För att inte tala om hur gärna jag vill ha tillbaka mina ögonfransar. En del säger att det inte syns, men jag har lätt tappat hälften. De som är kvar spretar åt alla håll och är snudd på omöjliga att ha och göra med.
Magen. Den stackaren måste få bli sig själv. Men jag får för mig att det kanske kommer att gå snabbast?
Förutom cellgiftet har jag ju även opererat mig. Saknar en stor bit av en kroppsdel. Hur blir det med det? Ska jag ha det så?
Fysiska funderingar. Mer eller mindre viktigta. I sammanhanget obetydliga. Naturligtvis kommer jag försöka göra det bästa av det. Omvandla saknaden och längtan till motivation.
Jag kommer väl aldrig nånsin kunna använda mig av några dåliga ursäkter igen gissar jag. Bara en sån sak, grymt!
Jag undrar hur lång tid det kan ta att komma tillbaka till min vanliga form? Mitt blodvärde låg på 103 innan förra behandlingen, så bara en sån sak gör ju säkert att det kommer att ta extra lång tid.
Jag längtar också tills jag kan spara ut håret. Tänker på känslan när det gått några veckor och jag kan se att det faktiskt växt. För att inte tala om hur gärna jag vill ha tillbaka mina ögonfransar. En del säger att det inte syns, men jag har lätt tappat hälften. De som är kvar spretar åt alla håll och är snudd på omöjliga att ha och göra med.
Magen. Den stackaren måste få bli sig själv. Men jag får för mig att det kanske kommer att gå snabbast?
Förutom cellgiftet har jag ju även opererat mig. Saknar en stor bit av en kroppsdel. Hur blir det med det? Ska jag ha det så?
Fysiska funderingar. Mer eller mindre viktigta. I sammanhanget obetydliga. Naturligtvis kommer jag försöka göra det bästa av det. Omvandla saknaden och längtan till motivation.
Jag kommer väl aldrig nånsin kunna använda mig av några dåliga ursäkter igen gissar jag. Bara en sån sak, grymt!
Finaste vackraste starkaste ! Du kommer att komma tillbaka med råge, känna dig starkare och få en större njutning i allt du gör. Bara det att du har börja längta är ju ett tecken på att du kan fokusera på annat än bara här och nu. Du är min stora idol och jag är så tacksam att du delar med dig av dina tankar till oss som känner oss så nära, men kan vara fysiskt långt borta. Ljuset är på väg och du har lagt en stor del av mörkret bakom dig. Längtar till vi ses nästa gång.
SvaraRaderaÅhh Johanna vad du skriver fint och bra. Tack! Nu längtar jag extra efter dig, fast du känns ju oxå nära.
RaderaVärldens största kram, vi ses snart! ❤️