Att sätta ord på det

Det är nånting bra det. Du förklarar för dig själv vad du känner. Och man vill ju förstå. Sedan lättar det ju bördan att  dela den med någon. Det är ju delvis därför jag bloggar. 

För att ta ett baggis-exempel så har jag nog känt mig mindre trött bara föra att jag bestämde mig för att nu får det vara färdigklagat. Alla vet ju redan att jag är trött och har svårt att göra så mycket åt det!

Jag har inte skrivit så mycket den senaste veckan. Typ inget. Det jag velat eller borde skriva om har känts för jobbigt. Jag har undvikigt ämnet, för att slippa känna. Den där otäcka oron. Men jag har pratat om det med några. Som en robot som nästan kopplat bort känslorna.

Jag tänker nu att jag ska nog skriva nästa gång även om det är jobbigt. Och även om jag riskerar att oroa andra... 

För i långa loppet kanske det bara skulle handla om en björntjänst. Att försöka skydda någon mot det oundvikliga. Därmed inte sagt att jag tänker att jag ska dö av cancer. 

Jag gjorde en uppföljande CT-röntgen förra veckan. För att kolla upp de diskreta  förändringarna jag har på mina lungor. Bröstcancer sprider sig ju gärna till lever, skelet och just lungor. I och med att jag hade spridning av cancerceller till fyra av mina lymfkörtlar finns det en risk att de via lymfsystemet spridit sig vidare kroppen. Vad jag förstått så är det via blod eller lymfsystemet som cancer kan sprida sig vidare. 

Nu har jag iaf fått röntgensvaret av överläkaren här på onkologen där jag befinner mig just nu. 

Lungförändringarna har minskat. Man vet inte vad det betyder. Det är inte metastas-misstanke på förändringarna, men de tar det allvarligt och kommer att följa upp det noga. Det skulle kunna vara cancer men de vet inte. Och det går inte att göra någon biopsi (cellprov med nål) på det, för att det ligger i stråk och är väldigt smått. 

Bara för några år sedan såg man inte sånt här på röntgen. Och det är ju på gott och ont. 

Jag frågade läkaren om hon är orolig och hennes svar var att hon tar det allvarligt. Jag blev ändå trygg med det svaret. Här lämnas inget åt slumpen, och är det något går det säkert behandla. Även om det skulle kännas förjävligt att gå igenom till exempel en till cellgiftsbehandling så har jag ändå accepterat den tanken. I alla fall nu, när jag känner mig pigg, kan hända att det inte känns lika om några timmar när giftet kickat igång.

Appropå gift eller cytostatika som det ju heter så sittligger jag i en säng och väntar på det. Får illamåendemedicin och vätska. Läkaren har ändrat min cytostatikados från maxdos till normaldos. Min mage måste få hämta sig. Förstoppning, katarr och halsbränna beror på att den tar stryk. Har fått ett gäng nya medel utskriva och ett skyddande magdropp som ska hjälpa. Känns lite surt ändå. Man vill ju att cancern ska få mer än vad den tål och jag kan nog stå ut. Men läkaren vet garanterat vad hon gör. Idag har jag som sagt dessutom träffat överläkaren som jag dessutom vet har fått ett fint pris, så hon är garanterat hemskt duktig och klok den där Petra Flygare :-)