Behandling 4

Jag har gjort fyran!!! Tjolahopp tjolahej!! 

Det har snart gått fyra dygn och jag mår okej. Det enda illamående jag känt är det psykiska på väg till och på sjukhuset. Jag är så lättad. LÄTTAD. Att slippa det akuta illamåendet är som en dröm. Och jag hade aldrig vågat hoppats, så det känns verkligen som en bonus. 

Det jag kan konstatera är att kortisonuppladdningen verkar fungera bra på mig. Jag känner verkligen av nedtrappningen, blir tröttare och tyngre, men jag hoppas jag tagit mig förbi det värsta med dess hjälp. Giftet borde vara på väg ur min kropp nu oxå. 

De biverkningar jag fått är ändå tuffa, men bättre än från det andra gifterna. Det känns som att jag har blyvikter på mig. Jag är tung och orkar inte röra mig. Orkar inte t ex inte stå i duschen. Sitter på golvet, tar mig upp på huk och sedan till en stol för att sen kunna resa mig utan att känna yrsel. Men det är inte konstant. Det kommer en halvtimme när jag orkar lite mer. Och första dygnet orkade jag mig till och med ut 15 minuter. 

Så, jag är trött och orkeslös, har halsbränna och hicka. Magen är inte med än, men jag har iaf lärt mig hur jag sköter den hyfsat med diverse medel och trix. 

Jag var lite rödflossig ett tag, men det verkar ha lagt sig. Vad gäller händerna och fötterna inklusive naglar som troligast kommer att drabbas hårt av detta gift så ser jag inget än... Men det kanske är som med håret, det tar ett par veckor? Just spelar det ingen roll, jag slapp illamåendet. 

Gott nytt år!

Tänk, det blir nyårsafton i år igen. Vad härligt, det måste ju vara ett av de bättre tillfällena på året att passa på att fira  ordentligt. 

Som mamma brukar säga "det är så högtidligt på nyår". 

Nu är det ju så att alla nyår blir inte så där perfekta som man hade tänkt. Precis som livet i sig tar olika vägar då och då, bara det att våra egna höga krav gör det lite mer påtagligt på t ex nyårsafton. 

I år är jag förberedd på att inte fira nyår. Att bara låta det vara och segla förbi. För att sedan ta igen det med dunder och brak en annan gång. Och det känns helt okej. Jag är inställd på det. 

Men, så vaknar jag och är inte lika utslagen och orkeslös som igår. Klockan är inte mycket. Jag tvivlar på tolvslaget men kanske en god middag i alla fall. Kanske. Jag hoppas, men blir inte ledsen om det inte går. 

Gott nytt år önskar jag er alla!!

Betingat illamående

Vid mitt första läkarbesök här på onkologen som var ett par veckor innan första behandlingen fick jag en hel broschyr om illamående. Sista delen handlade om något som kalkas betingat illamående. Något jag aldrig hört talas om tidigare. Det kan uppstå om tidigare behandlingar varit besvärliga och är av psykiskt karaktär skulle man nog kunna säga.

Betingat illamående kan utlösas av yttre faktorer som förknippas med cytostatikabehandlingen, t ex byggnader, sjukhuspersonal, lukter och mat. 

Jag trodde aldrig att det skulle vara något som jag skulle drabbas av. Döm av min förvåning över hur starkt det kan vara. Jag klarar inte av lukten av mineralvatten t ex. Det fullkomligt vänder sig i magen och halsen och svalget drar ihop sig. 

Just nu ligger jag i en säng på onkologen och väntar på mitt gift och jag klarar inte av att se min rumskompis droppåsar med cytostatika. Så himla skumt! 

Men, jag tror absolut att jag kommer att dricka mineralvatten igen i framtiden och även dricka och äta  andra saker som är "förstörda", ägg, proviva, fisksoppa osv.. 

Jag väntar med hoppfulla känslor på vad Taxorere-giftet ska göra med mig. Ofta ger det mindre illamående och jag hoppas verkligen! Oavsett så vet jag att det är tidsbegränsat. 

Nu börjar i alla fall fem-sex dagar med gift i kroppen och allt vad det innebär, en sak att komma ihåg är att alltid stänga locket på toaletten och spola två gånger så inget gift yr runt i badrummet. Tänk vad hemskt om mina småtussar skulle få i sig. Hövva, hemska tanke. 

Det som är lite jobbigt...

... när någon vill väl, men det bara har motsatt effekt.

Vissa saker är lite jobbiga att höra. Jag blev "varnad" redan vid cancerbeskedet om hur omgivningens reaktioner kunde te sig. Självklart är det så tänkte jag, vi är ju människor, inget att bli bitter över eller ta åt sig av. 

Jag anser mig själv vara en realistisk och grundpositiv person. Jag väljer att se möjligheter och jag är rätt så lösningsorienterad. Jag tycker inte synd om mig själv särskilt ofta. Helt ärligt inte ens nu. Möjligtvis när illamåendet varit som värst har jag ömkat mig lite. Däremot är jag ju en så kallad känslomänniska med allt vad det innebär. 

Jag tror att det är därför vissa saker blir jobbiga. Jag tar lite illa upp ändå.

Jag tänker såklart att personen i fråga vill ju bara gott så det är inget att bry sig om. För endel blir det nog bara fel för att situationen är ovan och för att man så gärna vill göra rätt. Också verkar vi alla mer eller mindre ha något inbyggt i oss att vilja ge goda råd. Nu säger inte jag att det är fel. Det är en fin grej. Men. 

Här är de saker jag tycker är jobbiga: 

-att höra om andras cancer. Ofta ingår då hur bra cellgiftsbehandlingen gick. Hur personen var ute och sprang, jobbade osv. Allmänt duktig helt enkelt. 

OBS. Detta gäller inte självupplevd eller nära familjemedlems cancer. Det går liksom inte att jämföra cancer och det vet man nog bara om man varit där, och man berättar på ett annat sätt då också. Jag kan annars uppleva att man bagatelliserar, och det är på något sätt förnedrande.

-att jag ska tänka positivt. Hallå? 

-att jag inte ska oroa mig för framtiden.

Näe, det är det sista jag vill, och jag försöker av hela min kraft att inte göra det. Nu ville jag prata med dig för att dela bördan med någon en stund. Lyssna bara. När jag har fått säga känns det bättre. 

Det är i det stora hela dessa tre grejer jag hakar upp mig på. Som en kort stund gör mig lite irriterad, besviken eller ledsen, men herregud ni ska veta vad mycket längre listan är på motsatsen. Jag blir varm baa jag tänker på det och jag ska göra ett inlägg om det också. 

Och det kommer att bli långt vill jag lova. 

Betapreduppladdning

Nu så. Julen är förbi och den har varit allt jag önskat. Mysig, mumsig och även en smula magisk. Det är så underbart att se barnen. De liksom tror ju på tomten! Lyllos dom. Kajsa var lite rädd men tyckte ändå det var kul och Ludvig var ju helt uppihejsan! Kanske sista året för honom, så det var bara att njuta av den förtrollade stunden.

Så idag var det då dags att påbörja min kortison-uppladdning inför morgondagens behandling. 16 kortisontabletter Betapred i morse och snart ska jag ta 16 till. 

Läste detta om Betapred:

"Speciella typer av cellgifter som används för att behandla cancer kan ge kraftigt biverkningar i form av illamående och kräkningar. De ges därför i princip alltid med någon form av antiemetika, till exempel Betapred. Det används då för att tillfälligt bryta svåra fall av illamående."

Detta är alltså ett piller mot biverkningar. Det är bara att hoppas att kortisonets egna håller sig borta.

De vanligaste biverkningarna är dessa:

• Din kropps infektionsförsvar kan hämmas
• du kan få infektioner som till exempel tuberkulos
• du kan få rubbningar i saltbalansen i din kropp
• hämningar i binjurebarkfunktionen
• cushingliknande symptom, det vill säga en omfördelning av fettet i kroppen, som kan ge det man kallar månansikte eller fettansamling på bålen.
• du kan få förhöjt blodsocker
• du kan drabbas av benskörhet
• dina muskler kan försvagas
• din hud kan bli tunnare

Det här med månansikte låter ju spännande. Jaja, vi får se. Jag jag räknare med att det ordnar till dig igen när behandlingen är över.

I morgon är det som sagt dags. Behandling nummer fyra. Med ett annan sort cytostatikum. Taxotere. Riktigt effektivt mot min och andra typer av cancer. Väldokumenterat. Grymt. Fokus på det nu.

Bästa veckan

Jag får ju behandling var tredje vecka och just nu är det tredje veckan, bästa veckan. I det stora hela har de tre behandlingar jag fått hittills följt ungefär samma mönster. En skitvecka, en hyfsad vecka och slutligen en bra vecka. Och herregud vad viktig den är den här veckan. Att kunna leva nästan som vanligt. 

Tiden när man bara vill träffa ikapp och och göra det jag inte orkat. Det blir mindre tankar oxå. Även om dom finns där i bakgrunden ungefär som ett dåligt samvete. Fast inte så att man kan göra något åt det, som med samvetet. Det jag funderar på nu är hur det nya giftet kommer att påverka. Och hur kortisonet kommer att göra det. Dagen innan ska jag äta 32 kortisontabletter. Trettiotvå! Jag som tyckte det var mycket med tio. Men men, om en vecka vet jag.

Den här veckan har iaf varit väldigt bra. En eftermiddag på Himlabadets relax med Emelie. Tack för det Sandra! Lunch med Kicki och en till lunch med tjejligan. Samtal hos kuratorn och, det stora och:et. Jag har varit på jobbet! Och det var så trevligt. Det enda som var jobbigt var att jag inte hann träffa, prata med och krama alla jag ville. Ni hör ju, här gruvar man sig och tror att man gått och blivit folkskygg också är det bara urtrevligt rakt av. Kommer garanterat gå dit igen och störa :-)

Men, nu är det helg och i morgon ska mormor firas. 90 år fyller hon. Minsann. Det är häftigt på nåt sätt. Sedan kommer julen och den ska jag suga ut det bästa av så att jag sedan är redo att genomföra fyran. Och efter det är det "bara" två kvar. 

Tjurruset 2014

Jag har gjort det. Känns lite som att jag har utmanat ödet, men nu har jag anmält mig till Tjurruset 2014! Det känns bra och läskigt, och jag hoppas, HOPPAS, att jag ska kunna springa loppet 2014. Eller springa och springa, ta mig igenom menar jag såklart ;-)

Jag tar liksom inget för givet längre. Men, samtidigt vägrar jag sluta leva. Självklart tänker jag göra framtidsplaner. Och jag vet ju som sagt hur viktigt det är att ha något roligt att se fram emot.

Det värsta som kan hända är att jag inte kan springa loppet. Och det är inte hela världen. Men jag vet också hur tungt det var när jag fick ställa in i år. Jag hade ju tränat massor inför loppet. Det var mitt år, inte en enda vrickning eller förkylning hade satt käppar i hjulet. Jag skulle göra ett mycket bättre lopp mot 2012 när jag var helt grön, både inom löpning, men framförallt inom terränglöpning. Jag var så laddad för att gå fram som en ångvält genom leran. Frågan är ju hur man kan sörja det? Men det är ett så himla roligt lopp! Man vet inte vad som ska komma, man vet inte hur det ska kännas och man har liksom ingen aning om hur man ska reagera fysiskt eller psykiskt för den delen. Jag minns hur de kom tårar av både lycka och lättnad i målet 2012. Och faktiskt också ett uns av besvikelse. Det hade gått för sakta tyckte jag. Och den känslan var en sån sporre under träningen 2013.

Jag har inte sprungit på länge nu. Sist jag sprang var 31:a augusti. Vi (Tjurruset-ligan) hade anmält oss till "Berg-till-berg" som uppladdning. En mil mellan Norra och Södra berget. Nedför ett berg och sedan upp för ett annat. Det här loppet gick av stapeln två dagar efter att jag fått mitt cancerbesked. Det är så himla konstigt, men mitt i allt malde tankarna kring huruvida jag skulle springa eller inte. Jag var ju i chock då, men ändå kände jag någon slags pliktkänsla att jag hade ju faktiskt anmält mig och då ska man ju genomföra. Inte ge upp. Måste jag? Behöver jag? Orkar jag? Vill jag?

Så kom bansträckningen ut på lördags morgonen. Det var ju liksom min bana. Vi skulle springa upp för "min" slalombacke. Jag hade ju tränat där hela sommaren. Ja, jag måste springa. Så var det bara.

Linda följde med som stöd och sällskap. Och tur var väl det! Jag har aldrig varit så dränerad i hela mitt liv tror jag. Jag kände det redan vid starten, det fanns inga krafter, jag var totalt slut. Alla tårar de senaste dygnen måste tömt kroppen på vätska. Jag sprang (och gick) bara på ren vilja och framförallt för att Linda hela tiden var där och peppad mig. Hon i stort sett sköt upp mig för slalombacken. Jag var så trött, så slut. Väl uppe på ängen vid målgången sprang jag av egen maskin, då kom dom där krafterna som man alltid på något sätt verkar ha gömda, men som bara går att plocka fram när hjärnan vill det.  Hand i hand spring vi i mål, Linda och jag, och åter igen kom dom där tårarna. Den här gången enbart lyckotårar. Det var fint. Jag var nöjd. Jag hade klarat det och på något sätt hade jag lite kommit ur cancerbesked-chocken.

Nu ser jag i alla fall fram emot Tjurruset 2014. Jag ser till och med fram emot träningen inför det. Jäklar vad jag ska köra!

Julstämning

I tisdags började den smyga sig på. Den efterlängtade och glädjefulla. Faktiskt på något sätt också lite hoppfulla. Jag blev i alla fall väldigt glad när jag kände den. Det var som att kliva ur mörk och deppig cancerångest och in i glad och varm: Julstämning!

De senaste dagarna har varit väldigt upp och ner. Jag har ömsom gjort en del saker och ömsom "gått in i väggen". Jag vill mer än jag orkar och kraften tar slut fort. Men jag tänker att bara jag inte blir sjuk så är det himla positivt att kunna göra något. Att bli kallsvettig av att dammsuga ett par rum är väl ingen höjdare, men man ligger fasen bättre på soffan efteråt. Det är värdelöst att inte orka något. Jag som inte ens är speciellt pedant blir det av att ligga på soffan. Vill röja, rensa och få tipptopp ordning på hela huset. Väldigt märkligt. Har nästan för mig att jag hade samma känsla innan jag skulle få barn. Höll på och skura kulskåpet osv. Knepigt.

Bland det viktigaste jag kommit fram till under mina dagar av total orkeslöshet är att jag vill ha något att se fram emot. Något roligt och positivt att fokusera på. Den här gången har jag bland annat sett fram emot julen. Och nu är den här tycker jag. Vi har varit och köpt en julgran som ska få komma in och kläs nästa vecka, ikväll ska jag ha traditionsenligt julmys med julklappsbyte men bästa tjejerna och igår kväll hade Jocke och jag dejt. Supergod middag på stan och sedan film hemma i soffan. Kan tyckas simpelt, men för ett par småbarnsföräldrar är det ju något ganska sällsynt och därmed också väldigt uppskattat.

Om man får äta på restaurang en kväll i december, i julpyntad lokal massa glada människor, de som är på julmiddag med jobbet, ett gäng tjejer med händerna full av julklappshoppning, några par och Fairytale of New York i högtalarna, då kan väl ingen vara missnöjd eller sakna julstämningen? Näe, då får man skylla sig själv om man inte myser.

Look good... Feel better

Idag ska jag på kurs. Make up kurs uppe på sjukhuset  "Look good feel better".

Jajamen! Det gäller att hålla sig snygg om man ska må bra. Näedå, men det ligger något i det. Det är ganska deprimerande att se sig själv i spegeln, alldeles blek, utan hår osv. Att ha det så och lulla runt i mysbyxor hela dagarna gör det inte bättre. 

Jag försöker hålla mig i så pass vanlig form som möjligt. Så som jag gör "normalt".  

Nu ska jag i alla fall få lära mig lite trix hur man kan göra om t ex när ögonfransarna lossnat. Mina har börjat lossna. Det fattas på några ställen. Men de flesta är kvar än och det är jag tacksam för. Jag ser piggare ut med. 

En fin necessär med produkter ska man få också. Roligt!

Tycker det är fint att det ordnas såna här grejer, sen är det bara välja om man vill vara med eller inte. 

Check på trean - halvvägs med cytostatikan

Usch, det satt långt inne. Det har varit jävligt, jag har mått pyton fysiskt och psykiskt. Behandling nummer tre är gjord och det värsta är helt klart över för den här gången.

Tre av sex cytostatikabehandlingar är genomförda. En form av målbild jag satte tidigt. Hälften är gjort innan jul, och nu är det så.

Precis som de tidigare behandlingarna kommer tröttheten först smygande och därefter med stor dramatik illamåendet. Fy vad jag hatar det där illamåendet. Den här gången fick jag min behandling på eftermiddagen vilket ledde till att jag plågades av illamåendet under större delen av natten. Det allra värsta la sig sedan och den totala orkeslösheten, huvudvärken och totala matledan infann sig. Svårt att beskriva känslan, kanske som en kombination av hemsk magsjuka och tuff influensa. Jag orkar knappt resa mig och hjärtat slår hårt i bröstet. Hela bröstkorgen känns sliten och trött. Får kväljningar när jag hostar. Tankarna blir tunga. Och det går inte styra något. Det går en natt till och det lättar lite till. Orkar ta mig till soffan, klarar av att äta lite och börjar komma igen. Mellan dygn tre och fyra blev det betydligt mycket bättre och nu på dygn fem känns det ganska bra.

Jag är inte helt tillbaka än och jag känner obehag för vad som komma skall. Alltså vad gäller kommande behandlingar. När jag mår dåligt, tänker jag på ett annat sätt än när jag mår bra. Jag kan tänka tankar om jag måste göra om det här? Om cancern inte försvinner eller kommer tillbaka. Det är inget man blir stärkt av. Men jag tror i alla fall att bara jag mår lite bättre fysiskt så kommer det också att kännas bättre och mindre skrämmande. Inte fokusera på oron. Det måste vara mitt motto. En stor lättnad och hjälp i detta elände är alla de fina meddelanden jag får. Ett sms, en kommentar här på bloggen, ett meddelande på Facebook. Jag är så tacksam för det. Tack. Det är oerhört skönt med stöd, pepp och kärlek.

Jag kommer att få en ny sorts cytostatika nästa gång. Ett nytt gift som kommer att påverka mig på ett annat sätt. Det är läskigt. Men jag har klarat dom här tre omgångarna och nu ska jag bara klara nästa tre. Bara tre. Jag tror jag sätter punkt där, något annat vore väl dumt att göra?

Finfrämmande på Onkologen

Nu så, tredje behandlingen är i min kropp, men jag skulle inte säga att den är gjord än. "Det" har inte börjat och jag gissar att jag har ca 1-1,5 timme kvar. Börjar bli tung och trött, men inget illamående än. Det kommer snart, fort och skoningslöst. Men jag känner mig konstigt nog lugnare nu mot igår eller morse. Det ska göras, och nu när giftet är inpumpat finns ändå ingen återvändo. Det här giftet ska ju göra mig frisk. 

Jag fick i alla fall finfrämmande under min behandling idag. Ludvig och syrran kom hälsade på. Det var nog bra att Ludvig fick se att det inte var så farligt. Han fick en stor spruta i plast av min sjuksyster som han kan använda som vattenpistol i badet. Självklar succé till en sexåring. Han funderar nog en del Ludvig... Han tycker inte om att jag tappat håret och har blivit väldigt mammig. När jag är dålig känns det väldigt tufft att barnen ska behöva vara med om det här. Men jag försöker tänka att det faktiskt är tidsbegränsat. Jag hoppas verkligen det!! Det är liksom den tanken jag lever efter. 

Kajsa som bara är nyss fyllda två märker inte av det lika mycket. "Mamma suk?" "Mamma ont i magen?" "Mamma fisk?" Det blir en del frågor och även hon har blivit extra mammig. Det är väldigt skönt att hon kan prata så man vet vad hon tänker. Någorlunda i alla fall. 

En sak när det gäller barnen som jag tänkt på är att det kan nog vara lite nyttigt att vara med om något tungt också. Jag vet inte, men jag tänker att livet i sig är ju inte alltid en dans på rosor och det är väl i motvind drakarna lyfter? Jag fokuserar på det oxå. Något annat skulle bara vara deprimerande. 

Dom gör det hur som helst väldigt bra mina hjärtan. Accepterar läget och anpassar sig. Något att lära sig av, helt klart. 

Nu ska jag skynda mig att duscha och ta på mig pyjamas medans jag orkar. Och snart, snart blir det en stor ✔️ på behandling nr 3! 

Förberedelser inför cytostatikan

Sista dagen innan behandling tre är här. Dags att förbereda och fixa det jag kommer att behöva de närmsta dagarna. 

Köplista:

-Alvedon

-Proviva (tur att det finns många smaker, så slipper jag dricka den jag spytt)

-sura drycker (självmedicinerar mot urinvägsinfektin så gott det går)

-halsbrännameficin (hade missat sist)

-soppa (nåt måste man äta)

-Loka 

Att göra:

-ställa in påminnelser på mobilen så jag inte missar någon medicin eller spruta

-kolla av om det är någon blankett som ska fyllas i

-tvätta myskläder 

-packa till barnen som ska bo hos mamma de första dagarna 

Tror inte det är något mer. Hoppas inte jag glömt något. Tycker jag glömmer mest hela tiden. Men nu ska jag iaf försöka njuta av dagen. Lunch med en vän och Melissa Horn ikväll, det kommer att bli bra, även om det det känns jobbigare den här gången. Vem vill må dåligt liksom? 

Förebyggande sjukpenning

Har inte bloggat nu på ett tag och anledningen till det är att jag inte haft något större behov av det. Eller kanske tyckt att jag inte någon riktigt haft någon anledning. Vilket är positivt. Jag har mått bra och haft fullt upp med att umgås ikapp med vänner och familj och fixat och uträttat sånt som ligger på vänt och är pausat när jag mår dåligt. Även om jag inte jobbar, så hamnar jag lite efter under dessa dagar. Plus att det tillkommer saker som provtagningar, perukfix och andra grejer som har med cancern att göra.

Det finns dock en sak som bekymrat mig lite, som jag inte riktigt har släppt. Än.
Jag får något som heter "förebyggande sjukpenning". En form av sjukskrivning som man kan få när man är under förebyggande behandling. Får jag inte min cellgiftsbehandling finns det stor risk att cancern kommer tillbaka, därav förebyggande behandling.

När man har den här formen kan man jobba de dagar man kan utan att det blir någon ny karensdag, eller ny sjukskrivning. Om man kan jobba eller inte avgör man själv. 

När jag diskuterade sjukskrivning med min läkare så tyckte jag att det här lät som ett jättebra alternativ. Jag gillar mitt jobb, har ny tjänst sen 1:a september (fantastisk timing) och tänkte att gud va bra, jag jan komma in och jobba hålla mig uppdaterad, träffa kollegor och inte göra så stor grej av det här. Nu känns det tyvärr inte så avslappnat som jag trott.

Jag känner mig pressad att jag måste gå till jobbet så mycket som möjligt. Inte för att något bett mig eller förväntar sig det, det är bara jag själv som tycker att jag borde. Men nu har jag inte orkat, och det känns värdelöst. Och jag menar inte när jag mår fysiskt dåligt. Det känns för tungt på många olika sätt. Bara en sån sak som att jag troligast kommer att få en massa uppmärksamhet och frågor gör att jag till och med tvekar att gå in och säga hej. Och där känner jag inte igen mig själv. Jag gillar ju allmänt att folk frågar vad de undrar. Hellre det än tassande på tå. Men jag tror at det är det här att jag jobbat på If i 14 år och att det jobbar över 300 personer där gör ju att risken är överhängande att jag kommer få en hel del frågor. Och går jag till jobbet gör jag ju inte det för att prata om "eländet". Det är så himla konstig situation, för samtidigt handlar det ju om omtanke, och hur fint är inte det?

Jag har pratat med några om det här, bland annat min chef, och hon har tagit bort all press och förväntningar. Det hade hon i och för sig redan gjort i förväg. Och jag vet att man ska göra det man mår bäst av. Men, det är alltid lättare att vara förnuftig när det gäller andra. Men jag jobbar på att släppa det. Jag är på väg. Men jag har väl någon tanke om att man måste utsätta sig för sina rädslor för att komma över dem. Vi får se. En liten börda är det, men bara liten. Kanske bara ett litet hjärnspöke, en fjäder som blivit en höna helt enkelt.

Så, vi får väl se, kanske jag släpper det nu när jag satt ord på det. Inte helt omöjligt :-)

 

Alla dessa tankar

Är det något jag gör nu förtiden så är det att tänka. Även om jag ibland känner mig seg och trögtänkt så gör jag det hela tiden om än i långsam fart.

Alla dessa tankar och analyser gör mig galen emellanåt. Frågorna. Som aldrig tar slut. Nya funderingar hela tiden. Gamla frågor som varit glömda.

Jag läste i Stinas blogg om hur hon haft en helg utan tankar på cancer, behandling eller biverkningar. Vilken lycka. Vilken lättnad. Jag är inte där än, men Stina fick sin diagnos före mig och har precis gjort sin sista cytostatikabehandling.

Även om tankarna inte är rakt igenom negativa, absolut inte, så handlar det på något sätt alltid om det här med cancern. Men de kommer väl att minska. Kanske går det lite hand i hand med hur jag mår fysiskt. Ju bättre jag mår ju mer kan jag göra och desto mindre är jag fast med mina tankar.

Idag har jag tagit första promenaden sen behandlingen. 30 minuter i frisk luft. Helt underbart. I morse var också första morgonen jag vaknade upp utan att känna mig bakis. Fatta vad tacksam man blir.

Något jag tänkt på är att jag tycker mig kunna likna "tillfrisknandet" efter en behandling vid en oregelbunden trappa. Tuffa höga steg, korta sega steg, steg tillbaka, steg man kliver på men sjunker ner igen,  för att tillslut, nästan lite plötsligt vara uppe vid målet.

Cytostatikan ger mig biverkningar som lindras med mediciner, som ger andra biverkningar, som till viss del går att få bukt på. Cancer är otäckt och lömskt och inget nån vill ha. Det är väl inte så konstigt att man funderar.

Men, nu är det fredag kväll, jag har tagit sex av åtta sprutor och lämnat mina extra blodprover i veckan. En fin helg väntar helt enkelt.

Humm...

Testar peruken idag. Ute bland folk är det tänkt. Hum.. Känns onaturligt. Och lite humoristiskt på något sätt. Men jag kommer säkert att vänja mig. Fast det är ju väldigt skönt med mössa.

Jag ville klippa mer när jag var och friserade den, men jag orkade inte sitta kvar. Frågan är om jag ska boka en ny tid och göra det? 

Stora beslut dessa dagar...:-) 

Back on track

Jag vågar inte riktigt skriva det, skrämd av förra behandlingens bakslag, men jag tror att jag är tillbaka nu. Jag mår bättre fysiskt och psykiskt och jag är pigg. Med pigg menas att jag fortfarande blir skakis och yr när jag går en bit t ex till bilen. Men jag behöver inte ligga ner typ hela tiden som i helgen. Men, det viktigaste för mig är på något sätt att jag börjar känna mig som mig själv i sinnet igen. Och när jag känner det blir jag på något sätt blir extra glad. Ett litet lyckorus att det är över, för den här gången.

Så här långt måste jag säga att behandling två har varit snällare än behandling ett. Första dygnet var illamåendet helt sjukt jobbigt, i sex timmar kändes det hela tiden som att jag skulle spy, men jag spydde inte i sex timmar, jag hosta, hulka och krampa och spydde ibland och det var vidrigt. Men när det la sig kändes det inte lika tungt. Sjukt trött och normalt illamående. Men inte alls samma huvudvärk. Så det är absolut bättre, sist hade jag konstant huvudvärk. Dag tre och fyra kände jag mig väldigt eländig i kropp och sinne, men det är också normala biverkningar. I går, kände jag tidigt på morgonen att det var bättre, och det har hållit i sig i stort.

Den här veckan kommer oavsett hur det går att vara lugn. Det är väl nu värdet (nivån?) på mina vita blodkroppar är som sämst. Jag är som infektionskänsligast nu, och blir jag sjuk orkar inte kroppen själv. Inte så bra i alla fall.

Idag ska jag iväg och få min peruk klippt. Jag har varit och lämnat blodprov och tagit spruta på mig själv. Svor inombords över min glömska och att jag kunnat vara utan sticken. Men till och med jag kanske vänjer mig.

Ett kuratorbesök har jag hunnit med också. Som en liten massage för själen skulle jag nog välja att säga. En rätt bra dag så här långt, och det tackar jag såklart ödmjukast för.

Tungt

Det är tungt idag. I sinnet. Det har gått fyra dygn sen behandlingen och det känns segt. Även om jag delvis mått bättre än sist. Det är liksom inte klart än och jag vet inte riktigt när. Men det är väl i och för sig inte det jag ska tänka på. Det har ändå gått fyra dygn. Det första var hemskt och det är gjort.

Jag glömde ta en spruta i torsdags. Den för mina vita blodkroppars skull. Viktig med tanke på att jag fick en infektion sist. Också glömmer jag. Men till mitt försvar är jag inte den första. Och det är massor av piller jag ska komma ihåg att ta. Med nedtrappning vid behov osv. Och man kan inte tänka klart med cytostatika i kroppen. Det är ett som är säkert. 

Jag ringde till onkologen för att berätta om mitt misstag, mest för att informera om att jag tar sprutan en dag senare. Men jag kände ändå att det kanske kunde vara viktigt att de vet. Och det var det. Nu blur det åtta sprutor och två extra blodprover istället. Typiskt. Tog den första sprutan i morse med extremt skakiga händer. Bet ihop och tänkte på de barn som får diabetes.

Och ja, det är bara att konstatera, det är inre riktigt som något annat det här. Kroppen funkar inte som man tror och man kan inte räkna med att det funkar som det brukar. 

Men en sak är i alla fall säker. De är vänliga, pålitliga, trygga, kunniga och skickliga på onkologen. Och snart sätter jag en stor bock på behandling nummer två. 

En morgondos mot illamående. 

Du är starkare än det här

En vän skrev det till mig. Det kändes bra att höra, så det får bli mitt mantra idag, när nervositeten kommer och ångesten för vad som komma skall.

Det är också tur att jag fått barn, nu vet jag att allt handlar om tid. Det finns ett slut på lidandet. Kunde inte greppa det vid första graviditeten. Grävde helt ner mig i eländet och det blir ju inte bra. Andra gången hade jag efter mycket bearbetande lärt mig att ta minut för minut och inte tänka på hur länge det onda/tunga/jobbiga kommer att vara. Fel fokus första gången. Välj det hanterbara. Negativa tankar gör allt tuffare. Sen är ju det såklart enklare sagt än gjort. Men jag försöker i alla fall att ha det som mål, att tänka på det bra. 

Det här med att det är tur att jag fått barn är ju inte bara en fördel när det gäller val av inställning. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag fått två friska barn. Efter cellgift och strålning kommer ju hormonbehandling, I troligast 10 år. Jag kommer typ att hamna i klimakterit. Så ja, tacksamhet känns som ett litet ord i sammanhanget. 

Nu ligger jag här i en säng med utsikt på onkologen och väntar på mitt gift. Läkaren har kollat igenom mig. Håkan som jag träffade när jag var inlagd för två veckor sedan. Himla glad och trevlig. Upplever honom som intresserad på riktigt. Och han tycker att jag ser pigg ut. Jag ÄR en sucker för komplimanger. Jag blir glad av såna saker helt enkelt. Och det känns helt okej att veta att snart, alldeles snart ska giftet pumpas in i min kropp.

Jag är starkare än det här. 

I morgon är det dags

God kväll! 

I morgon är det dags igen, behandling nummer 2. 

Har precis pratat med en sjuksköterska från Onkologen för att min tid behövdes flyttas en halvtimme och då passade hon även på att meddela att mina blodprover såg bra ut vilket innebär ok att genomföra behandlingen i morgon. 

Skönt! Även fast det är gruvsamt att åka dit och må bra och veta att jag kommer må skit på hemvägen så vill jag inget annat än att göra dessa behandlingar. Att behöva skjuta upp en behandling pga för dåliga värden skulle kännas surt. Jag vill ju passera det här parantesen av mitt liv så snabbt som möjligt. Fast, är det något jag lärt mig så här långt så är det att inte ta något för givet och att ta en dag i taget. 

Men nu gläds jag i alla fall att det blir behandling i morgon. Funderar på att fira med en liten mugg av årets Blossa glögg. Nån som testat? 

Nu så

Japp, igår rök det. Jag är inte helt kal, har ca ½ cm hår på nästan hela huvudet. Det sitter också lite löst, men jag tror det sitter kvar ett litet tag i alla fall. Så får jag vänja mig lite mer. Hur som helst, det var ångest före men skönt när det var gjort. Men ändå är det lite jobbigt. Gjorde några ärenden på Birsta igår kväll och jag kände mig folkskygg. Det som ändå var bra var att jag faktiskt träffade på två som jag känner. Och det gick ju bra. Så då var det gjort liksom. 

Nu har jag varit på dagis, Ica och ikväll ska jag på konsert. Man kan säga att snart har jag rivit bort det där hårt sittande plåstret. Lika bra att göra det fort och göra plågan kort.

Nog om det, varför älta det som inte finns liksom? Ikväll ÄR det konsert och jag har haft Lasse i lurarna nästan hela dagen. Promenad i skogen med låg höstsol, frisk luft och vackra ord i öronen. Då kan man helt enkelt inte må dåligt.

I morgon ryker det

Så får det bli. Det är bara plågsamt att känna hur det lossnar. Det kliar och känns som en konstant rysning. Och det är bara att dra bort sjok. Svårt att låta bli. Svårt att koppla bort. 

Nu när beslutet mognat skulle jag kunna ta bort det direkt, men vi har ingen hårklippningsapparat. Lär ju inte bli så bra med hyvel. Näe, i morgon får det bli. 

På fredag ska jag i alla fall gå på Winnerbäck. Har varit lite tveksam då min sjuksköterskas sista ord var att jag ska leva som vanligt men undvika sjuka personer, Birsta lönehelg och stora konserter. Cytostatikan gör mig extra infektionskänslig. 

Men nu blir det konsert för jag har fått klartecken från onkologen vilket känns förträffligt! Och beträffande mössa på, det gäller bara att vänja sig vid tanken, och jag har ju två dagar till på mig. 

Peruk

Det har börjat lossna nu. Inte supermycket, men mer än normalt. Torrt och strävt har det blivit också. Som Svinto när jag tvättar det. 

Jag har väl hela tiden vetat att jag kommer att tappa håret och inte tänkt så mycket på det. Inte tyckt att det är så stor affär. Men nu har verkligheten kommit ikapp mig är det allt lite ångestfullt. Ska jag raka av det redan nu så som så många andra i min situation väljer att göra? Eller avvakta nån dag till. En vecka? Hur lång tid tar det? Det är ju iaf betydligt snyggare med en rakad skalle än en med alldeles för lite hår. 

Killar utan hår har jag alltid tyckt är snyggt. Fräscht på nåt sätt. Carina Berg var oxå snygg. Och Natalie Portman. Men jag. Knappast. Undra vad barnen ska tycka?

Jaja, på ett sätt är det ingen stor grej. Det växer ut. Det finns ju mössa. Och peruk. En sån har jag beställt idag. Ska bli spännande att se. Champange-färgad är den. Låter ju himla flådigt. Passar mig liksom. 

Testar modellen "Sara". 

Sista dagen med eget hår? 

Omtanke och en lättnadens suck

Vilken omtanke. Vilken kärlek. Vilket stöd!

Jag blir alldeles rörd, varm och glad av den fantastiska och fina respons ni alla gett mig, ojoj. Vilket energipåfyll. Tack :-) 

Jag blir orolig att jag glömmer missar och tacka, men jag lovar att allt ni skriver och säger träffar rakt i hjärtat. 

Det här sms:et fick jag av en kär vän idag. Vad säger man? Det är så fint att jag blir mållös.

Idag ÄR helt enkelt en mycket bra dag. 

Jag har nämligen precis fått dra en lättnadens suck. Så där djup att spänningshuvudvärken kommer som ett brev på posten. Men vad gör väl det. När man har en frisk livmoder. Ingen cysta, inget konstigt, varken på, i eller runt om. 

Som vanligt möttes jag av ännu en fantastisk läkare. Så sympatisk, lugn och genuin. 

Tacksam är vad jag är. Helt klart. 

Kramar 

Offentlig

Efter lite funderingar fram och tillbaka har jag bestämt mig för att låta min blogg bli offentlig. Jag har skrivit av mig lite grann, mest för min egen skull. 

Nu är jag ju lyckligt lottad med många fina vänner som vill veta hur det går och hur jag mår, så nu har jag bestämt mig.

Även om det är lite läskigt och en smula obekvämt med uppmärksamhet.

Behandling 1 av 6 -Check!

Nu så. Det har gått 11 dagar sedan jag fick giftet inpumpat i min kropp. Rätt in i ett av de centralaste venerna nära hjärtat. Idag mår jag ganska bra. Jag har inte ens ont i huvudet och känner mig inte särskilt trött. Hoppas det håller i sig hela dagen.

Jag har under dessa dagar mått dåligt, bra och dåligt igen. I tisdags (dag 6) fick jag åka in på sjukhuset efter kräkning och feber. Det var skönt att bli omhändertagen. Och sedan efter drygt två dygn oerhört skönt att få komma hem igen.

Jag känner stark lycka över att första behandlingen är gjord. Viss oro över nästa, som är planerad till 13:e november, men mestadels känns det faktiskt bra. Håller tummarna för några normala dagar nu.

Det är svårt att beskriva hur det känns efter en cytostatikabehandling. Man får biverkningar av cytostatikan och andra biverkningar av medicinen som ska hjälpa mot cytostatikabiverkningarna.
Jag har:

• varit konstant illamående
• oerhört trött
• trögtänkt, inte kunnat koncentra mig
• förstoppad
• kissat med stjärten
• haft huvudvärk
• känt mig irriterad
• tung i kroppen, totalt orkeslös
• nedstämd

Med andra ord helt normala biverkningar i det här läget.

11:e september

Kan det vara en bra dag att opereras på? Operationen är det absolut viktigaste att göra när man upptäcker bröstcancer. Det gäller att ta bort tumören/cancercellerna för att förhindra att cancern ska sprida sig vidare i kroppen, via lymfkörtlar och blodbanan.

Nu är inte jag särskilt vidskeplig av mig men det kändes som ett dåligt datum. Fast det är kanske å andra sida redan är ett  upptaget datum om man nu skulle se det så. Jag var i alla fall glad att jag hade mitt datum, jag fick det samtidigt som beskedet vilket jag var mycket tacksam för. Bröstskörterskan Britt ordnade det direkt. Det finns änglar. 

Kvällen innan operation var psykiskt tuff. Jag var trött och spänd. Men mamma var hemma sov över och höll mig sällskap. Jocke jobbade natt men skjutsade mig till sjukhuset och följde med till de två första stoppen. Mammografin och Isotoplab. På mammografin skulle mammografiläkaren visa kirurgen var tumören satt. Jag passade även på att visa den knöl jag upptäckt i armhålan. Knölen i armhålan såg okej ut, men man vet ju aldrig. Kunde vara svällda lymfkörtlar efter biopsin som jag gjort på mammografin när jag var där första gången. Kirurgen Ann ritade med en svart penna var hon skulle skära.

Vidare till isotoplab. Här sprutar man in en slags vätska nära tumören som kommer att leta sig fram till lymfkörtlarna och färga dessa. Kirurgen ser vilka som är de första lymfkörtlarna, portvaktskörtlarna, och tar ut dessa och skickar direkt på analys. Finns det cancerceller i dom fortsätter man och tar ut resten av lymfkörtlarna, om inte stoppar man där.

Nu var det bara att invänta operation och sköterskan sa att Jocke kunde komma tillbaka efter två. Tiden gick fort på något sätt. Fick lugnade tablett och Alvedon. Narkossköterskan fick gräva tre gånger innan han fick en nål på plats. Väl nere i operationssalen går det ganska snabbt innan man blir sövd.

När jag vaknar i uppvaket minns jag att jag frågade om det redan var klart. Sen känner jag hur ont jag har. Jag vill vrida mig i smärta och får snabb något mot det onda och somnar om. Så där håller det på fram till klockan halv sex.

Doktor Ann kommer och berättar att operationen gått bra. Dessvärre fanns det spridning till lymfkörtlarna så hon har tagit ut ett "paket" med körtlar från min armhåla. Jag reagerar inte så mycket då, hade redan på känn att det var så, och jag är rätt påverkad av smärtstillande.

Klockan går och jag börjar längta efter familjen. Smärtan har lagt sig och jag får åka till mitt rum på Vårdhotellet. Kvällen och natten går bra, det är morgonen efter som det otäcka börjar. Väntan. Vad är det för tumör? Vad betyder spridningen till lymfkörtlarna? Exakt hur illa är det? En tid av ångest och rädsla har börjat. Fantastiska doktor Ann lovar att be Patologerna skynda på mina provsvar. Det känns både bra och dåligt. Finns det en anledning till att det måste gå snabbt? Och kommer det göra någon skillnad att hon ber om det? 

Två veckor tog det. Istället för det normala 4-6 veckor. Anledningen var enbart att jag är ung. Tack snälla vården för att ni gör mitt lidande minimalt. Jag är evigt tacksam.

Tumören var 2*3 cm. Duktal cancer. Hormonkänslig. Vad gäller lymfkörtlarna fanns bara spridning i två körtlar till. De som satt närmast portvaktkörtlarna. De andra 13 var friska. 4 sjuka och 13 friska får man ändå tro är bra.
 

Att vänta på att det ska lossna

Funderar på om det är början på något större eller om det bara är normalt håravfall när ett gäng strån lossnar efter duschen... Kanske både och. Men idag mår jag i alla fall bättre. 

Dolt nummer

Det ringer samtal till mig från Dolt nummer nuförtiden, och det är inte från säljare. I morse ringde min fina kontaktsköterska Susanne för att höra hur jag mår. 

Det är väl sisådär men hanterbart. Mår mestadels illa, tung i huvudet och huvudvärk, trött. Kymig. Sjuk. De sämsta dagarna blir troligast lördag söndag säger Susanne. Jag lever på kredit nu. Kredit beviljad av herr Cortison. 

Det är jobbigt men det går. Undrar lite hur det kommer att kunna bli. Försöker att inte grubbla. Det där med dubbel oro vill jag ju hålla mig ifrån.

Dessvärre fick jag ett till samtal från samma anonyma adress i eftermiddag. Dolt nummer, och det var inte Susanne. 

Jag gjorde efter operationen en CT-röntgen, för att kolla mina organ, lungor osv. Fina kirurgen Ann ringde mig dagen efter röntgen för att rapportera vad man sett. Det mesta såg bra ut, så när på några diskreta förändringar på lungsäckarna samt en cysta på vänster äggledare. Varken det ena eller det andra  behöver vara farligt men båda "avvikelserna" ska följas upp. Lungorna ska röntgas efter en tid för att se om det ser likadana ut. Det kan t ex vara ärr från en gammal lunginflammation. 

Vad gäller cystan skickades en remiss direkt till en gynekolog. Jag var där och kollade och hon letade och letade efter cystan utan att hitta den. Gynekologen rådgjorde med en mer erfaren kollega men de båda var överens om att inget såg onormalt ut.

I eftermiddag ringde gynekologen till mig. Hon hade talat med en specialist och de vill titta på mig igen. Otäckt. 

Gynekologen sa att jag inte skulle oroa mig, det var bara för att vara helt på säkra sidan. Extra extra med tanke på min sjukdom. Men visst är det lite svårt att låta bli. 

Cytostatikasvag och allt. 

Ny port & Cytostatikastart

Så är man igång. Efter en för mig tumult start 

Inte idag heller

Port a Cath:en funkar inte som den ska. Slangen i venen kröker sig för mycket. 

Ny operation i morgon och då ska man försöka räta till slangen. 

Jag har åter igen varit nervös i onödan. Frusen men varm om kinderna. Kissnödig, lätt huvudvärk. 

Jaja, jag tror jag vänjer mig. Och jag börjar känna mig hemma på Onkologen, tryggt. 

Från PICC linekateter till Port a Cath och förskjuten Cytostatikastart

När jag besökte Onkologmottagning första gången diskuterade vi vilken typ av port som jag skulle få. Det går inte att injicera cellgifterna i ett vanligt blodkärl, det är pallar inte helt enkelt.

Två alternativ finns: PICC line eller Port a Cath.

Jag är dessvärre lite nålrädd. Har inte alltid varit men har några obehagliga upplevelser i bagaget från t ex Företagshälsovården och barnafödandet. När jag skulle operera bröstet misslyckades narkossköterskan två gånger innan han på tredje försöket lyckades gräva in en nål i armen. Det är så jag tycker det känns, som att någon gräver inuti mig. Obehagligt till tusen.

Vi bestämde i alla fall att PICC line skulle bli ett bra alternativ för mig. "Ingreppet" görs på Onkologen av min sjuksköterska. Via en kanyl i armen för man in en tunn slang till ett stort blodkärl ovanför hjärtat. Efter avslutad behandling tar man bort den och den lämnar inga ärr.

Min varma snälla sjuksköterska vet att jag är lite nålrädd och lovade bara ett stick. Tyvärr måste hon lova bara ett till, det första misslyckades. Sedan slutade hon lova. hon gjorde totalt tre ordentliga stick, och tre småstick (bara stick, utan att gräva med nålen). Därefter hämtades en till sjuksköterska som gjorde ett ordentligt gräv-stick. Sköterskorna var fantastiskt omtänksamma och led verkligen med mig. Jag gjorde allt för att hålla tårarna borta. För deras skull. Otroligt svårt när någon uppenbart lider med en och säger snälla saker. Men herregud vilket dåligt samvete de skulle få när de redan känner sig misslyckade. Näe, det är bara att bita ihop.

Efter alltså totalt sju stick avslutas försöken. Vi måste gå på alternativ två.

En Port a Cath är en liten medicinsk apparat som opereras in under huden. En liten dosa under nyckelbenet och nån slags kanyl en bit upp. Denna anordning ska alltså också ha kontakt med ett stort centralt blodkärl.

Anledningen till att detta alternativ inte valdes från början var nog mest att det krävde en dagoperation. Jag tyckte det kändes lite jobbigt och litar inte riktigt på lokalbedövning. Tänk om det känns!? Snacka om att vara smärträdd. Också.

Som tur var fanns en akuttid för mig på operation samma dag. Jag behövde inte vänta. Tack vården! Av naturliga skäl skulle den inplanerade Cytostatika-starten måsta skjutas upp en dag.

Operationen gick med facit i hand bra. Även om jag på vägen dit, under och efter hela tiden hade gråten i halsen. Narkossköterskan Jimmie som tog hand om mig var helt fantastisk. Vet inte om han såg hur spänd jag var, men hand tog sig an mig på bästa sätt. Och jag vågade faktiskt be om extra bedövning, och det lugnande medlet hade viss effekt. Han gjorde att jag vågade vara "besvärlig".
Det gick bra att sätta droppnål och bedövningssprutan gjorde bara lite ont. Det enda jobbiga var nog egentligen bara att jag fick lite cellskräck där under operationsdukarna. Jag hade liksom huvudet i ett grönt tält, med 10-15 cm till taket. usch!

Efteråt var jag lättad och all anspänning började släppa. Kändes på ett sätt tur att Cellgiftet fick vänta en dag till. Jag hade inte pallat mer.

I bilen hem kom tårarna och jag undrar i mitt stilla sinne varför jag sparat på dem. När de väl får komma ut känns det ju faktiskt bättre.

Idag är det tisdag och idag ska giftet via en tjusigt inopererad Port a Cath. Och jag behöver varken bli stucken eller klaustrofobisk.

Ibland känns det orättvist

Som idag. När jag ofrivilligt lägger in frånvaromeddelande på jobbmejlen. Eller när jag inte följer med till Linköping på grund av Cytostatikaångest. Vill ju inte förknippa kära Lasse med något sånt. Måste säga att jag är lite orolig över nya skivan. Det där musikminnet...

Men, bland det första jag tänkte på när jag fick beskedet var ändå att det finns absolut ingen mening med att gräva ner sig i några såna tankar. Haka upp sig på orättvisan. Näe, det skulle bara göra mig bitter, men det är klart, ibland sticker det till. 

Men då kan man ju skriva av sig. 

Tacksam

Alldeles efter att jag fått och berättat om beskedet att jag hade bröstcancer fick jag en massa underbara blommor, nallegram och andra fina presenter. 

Jag har ju så fantastiska och fina vänner. Alla vaserna vi äger kom till användning. Ibland undrar jag om jag kommit ihåg att tacka alla. Jag hoppas det, för jag blev varm i hjärtat av era gester även om jag för stunden säkert verkade otacksam. 

Också alla sms och mejl på Facebook. Jisses. Tack för att ni tar er tid. Hoppas jag svarat. Hursomhelst: 

TACK ❤

Musikens betydelse

Det här med musik är något alldeles speciellt. Precis som med olika lukter och dofter kan ett par toner på en låt ändra din sinnesstämning på en halv sekund.

För några veckor sedan började andra säsongen av Bron. En helt fantastisk tv-serie om du frågar mig. Jag sträcksåg första säsongen precis innan och efter Kajsa föddes. November 2011. Jag var så lycklig och harmonisk. Förlossningen gick så oväntat bra och hon var så ljuvlig. Det var mörkt och mysigt, jag tände ljus, drack glögg, ammade det lilla knytet såg de sista avsnitten och njöt av livet. 

Intromusiken till Bron är egentligen rätt melankolisk, mörk och deppig. Men för mig är den så förknippad med total lycka och oj vad ont det gjorde nu när jag åter igen fick höra låten. Det var blev en så stark kontrast till hur jag känner nu. Men, låten är ändå fantastisk.

Bron-Hollow talks

Nervös

Riktigt nervös emellanåt. Negativt nervös. HUR illa blir det? Tänk vad min stackars kropp kommer att lida och ta stryk. Jag får inte bli rädd och spänd. Måste försöka hålla mig lugn och trygg. Det går bättre då. 

Andas in andas ut. 

Men jädrans va läskigt det är. Om 9 dagar är det dags. Cytostatika. Smaka på den. 

Förstör inte dagens ro med morgondagens oro

I mitten av augusti ringde jag till vårdcentralen. Jag hade ju känt den där knölen några veckor, och jag är ju en ganska ansvarsfull person. Tänkte absolut inte att det skulle vara något. Snarare gruvade jag mig för en eventuell undersökning. Vem skulle göra den? Vet inte om jag är särskilt pryd, men det skulle inte kännas bekvämt att klä av sig och sedan bli undersökt av en ung AT-läkare av det manliga könet.

Hur som helst. Känner man en knöl så bör man kolla upp det.

När jag ville boka tid på vårdcentralen uppmanade kvinnan att jag skulle komma omgående på en drop-in tid. Annars skulle jag få vänta ett antal veckor, och sånt här måste ju kollas upp. Herregud vad hon oroar sig. Jag gör ju detta bara för att. Väl på vårdcentralen sms:ar jag med Sara om huruvida jag ska undersökas av den unga killen, den skäggige turkiska mannen eller om jag möjligtvis kan ha sån tur att det är kvinnan i 50-årsåldern som tar emot mig!?

Ibland har man tur. Doktor Mikaela tar emot mig och undersökningen känns väldigt smidig. Hon känner knölen och jämför med det vänstra bröstet, utan knöl. Hon säger att hon ska skicka en remiss till mammografin och tar sedan mina händer, "oroa dig inte".

Och nej, jag tänker inte oroa mig. Jag tänker inte förstöra dagens ro med i morgondagens oro, men visst känns det lite där i maggropen.

En blogg

Jag tror att det här är precis vad jag behöver. En blogg. Ett ställe där jag kan skriva av mig. En plats där jag kan berätta. För dom som vill veta.

Det finns massor med bra anledningar och jag är inte direkt den första som utnyttjar möjligheten.

Som en liten bonus kanske jag blir bättre på att skriva. Jag har alltid velat skriva, fast typ en bok. Det tror jag att ganska många vill. Nu blir det istället en blogg om mitt liv och min nya vardag, den situation som jag helt ofrivilligt hamnat i, men som jag inte tänker låta knäcka mig.

Den 29:e augusti på eftermiddagen fick jag diagnosen bröstcancer och marken försvann under mina fötter. Tiden stod stilla, men tankarna snurrade i ljusets hastighet. Jag hör hur doktorn pratar  med lugn, låg och saklig röst. Operation, strålning, cellgift, hormoner, sjukskrivning. Ska man va så här kall när man berättar det? Måste man kanske? Det finns nog inget bra sätt att göra det på. Andas jag? Lever jag? Håller jag på att svimma? Kräkas? Om jag kan ta mig tröjan? Ja det går väl bra.. BH:n också? Syrran gråter. AT-läkaren vill också känna. Inga problem.

Sedan kommer Bröstsköterskan, den overkligt sympatiska. Och tårarna. I floder. Under några dygn.