Du är starkare än det här

En vän skrev det till mig. Det kändes bra att höra, så det får bli mitt mantra idag, när nervositeten kommer och ångesten för vad som komma skall.

Det är också tur att jag fått barn, nu vet jag att allt handlar om tid. Det finns ett slut på lidandet. Kunde inte greppa det vid första graviditeten. Grävde helt ner mig i eländet och det blir ju inte bra. Andra gången hade jag efter mycket bearbetande lärt mig att ta minut för minut och inte tänka på hur länge det onda/tunga/jobbiga kommer att vara. Fel fokus första gången. Välj det hanterbara. Negativa tankar gör allt tuffare. Sen är ju det såklart enklare sagt än gjort. Men jag försöker i alla fall att ha det som mål, att tänka på det bra. 

Det här med att det är tur att jag fått barn är ju inte bara en fördel när det gäller val av inställning. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag fått två friska barn. Efter cellgift och strålning kommer ju hormonbehandling, I troligast 10 år. Jag kommer typ att hamna i klimakterit. Så ja, tacksamhet känns som ett litet ord i sammanhanget. 

Nu ligger jag här i en säng med utsikt på onkologen och väntar på mitt gift. Läkaren har kollat igenom mig. Håkan som jag träffade när jag var inlagd för två veckor sedan. Himla glad och trevlig. Upplever honom som intresserad på riktigt. Och han tycker att jag ser pigg ut. Jag ÄR en sucker för komplimanger. Jag blir glad av såna saker helt enkelt. Och det känns helt okej att veta att snart, alldeles snart ska giftet pumpas in i min kropp.

Jag är starkare än det här.