Back on track

Jag vågar inte riktigt skriva det, skrämd av förra behandlingens bakslag, men jag tror att jag är tillbaka nu. Jag mår bättre fysiskt och psykiskt och jag är pigg. Med pigg menas att jag fortfarande blir skakis och yr när jag går en bit t ex till bilen. Men jag behöver inte ligga ner typ hela tiden som i helgen. Men, det viktigaste för mig är på något sätt att jag börjar känna mig som mig själv i sinnet igen. Och när jag känner det blir jag på något sätt blir extra glad. Ett litet lyckorus att det är över, för den här gången.

Så här långt måste jag säga att behandling två har varit snällare än behandling ett. Första dygnet var illamåendet helt sjukt jobbigt, i sex timmar kändes det hela tiden som att jag skulle spy, men jag spydde inte i sex timmar, jag hosta, hulka och krampa och spydde ibland och det var vidrigt. Men när det la sig kändes det inte lika tungt. Sjukt trött och normalt illamående. Men inte alls samma huvudvärk. Så det är absolut bättre, sist hade jag konstant huvudvärk. Dag tre och fyra kände jag mig väldigt eländig i kropp och sinne, men det är också normala biverkningar. I går, kände jag tidigt på morgonen att det var bättre, och det har hållit i sig i stort.

Den här veckan kommer oavsett hur det går att vara lugn. Det är väl nu värdet (nivån?) på mina vita blodkroppar är som sämst. Jag är som infektionskänsligast nu, och blir jag sjuk orkar inte kroppen själv. Inte så bra i alla fall.

Idag ska jag iväg och få min peruk klippt. Jag har varit och lämnat blodprov och tagit spruta på mig själv. Svor inombords över min glömska och att jag kunnat vara utan sticken. Men till och med jag kanske vänjer mig.

Ett kuratorbesök har jag hunnit med också. Som en liten massage för själen skulle jag nog välja att säga. En rätt bra dag så här långt, och det tackar jag såklart ödmjukast för.