Ibland måste man bryta ihop litegrann...

...för att sedan komma igen. 

Vad enkelt det vore om man kunde må dåligt i lite lagom stora doser i taget. Småskvätta ur sig likt en hanhund istället för att låta hela Niagarafallen komma samtidigt. Vet i och för sig inte om det skulle vara bättre och alldeles oavsett så verkar inte jag funka så. 

Jag har jobbat i två veckor nu, det här blir den tredje. Första veckan ca 25% och förra tänkte jag att 50% blir nog bra. 

Det känns jättebra att vara tillbaka på jobbet och det finns massor att göra, sånt som jag dessutom gillar. Det ger mig massa positiv energi och jag kommer ur cancer-bubblan. Det var nog därför det  var så tungt att inse att trots det räcker inte orken. Jag har ingen överhuvudtaget på lager, det finns inget sparat. Så i onsdags fick jag kapitulera. En liten fråga men med mycket empati gjorde att det brast. "Hur är det med dig egentligen?"  Det var inge bra, jag ville sova där jag stod, jag hade haft huvudvärk i nästan två veckor och jag kände mig allmänt ledsen. 

Så jag bröt alltså ihop där på strålningssalen. Och när man väl vridit på kranen, ja då rinner det. 

Sköterskan förklarade åter igen att strålningen tar energi och när fått cytostatika innan är kroppen redan sliten. Det hon också sa som jag faktiskt bestämt mig för att ta fasta på är att om jag kör på för hårt nu kommer det att ta ännu längre tid innan jag är helt pigg. Pigg på riktigt. 

Också gjorde jag något som för mig var ganska stort. Jag åkte hem och vilade. Och tog en promenad. Och jag kände mig inte så jättemycket som en svikare. Tänkte på vad sköterskan sagt och tänkte på vad Rebecka en gång sagt till mig: "Om du inte får vara sjukskriven när du har cancer, när är det då okej?"

Efter onsdagens oväder kändes det ändå bättre på torsdagen, jag jobbade som jag planerat och även på fredagen. Börjar sakta men säkert acceptera att det här tar tid, jag är inte helt tillbaka än och det är ingen idé att kämpa emot. Jag ÄR trött och det går inte att bita ihop längre.  Idag är jag hemma och tar det lungt och promenerar. Det är det man kan göra för att så småningom bli helt pigg. Planerat nya löprundor har jag passat på att göra, sånt man inte har ro till annars. Men nu har jag sett nya stigar som jag ska utforska. Snart.  Lyssnar på ljudbok eller världens bästa spotify-lista som lever under ständig förändring. Senaste tillskottet är en underbar country-ballad som Jenny tipsat om. Love it! 

http://youtu.be/xuzZBDh8U5w

Helt sjukt

Jag har precis tittat på säsongspremiären av Fyrans program "Helt sjukt". Kvällens tema var cancer. 

Äntligen ett program som tar upp "ämnet" utan att bara mala på med fruktansvärda och sorgliga livsöden. Sakligt och ärligt. Hopp och allvar. Historia och framtid. Och David Helenius leder programmet med en alldeles lagom dos humor. En bra ton. Tror att det funkar så bra eftersom han personligen verkar ha väldigt stor respekt för sjukdomen. I hans fall handlar det nog om alla sjukdomar, men cancer är nog det värsta, det största skräcken. 

Cancergalorna man kunnat se genom åren däremot tycker jag är hemska att titta på. Jag klarar inte av det. Bara gråter och mår dåligt. Man får säkert in viktiga pengar, men det faller inte mig i smaken. 

Mixen i kvällens program tar dock upp två läskiga mardrömmar: fel (ingen) diagnos och det värsta av allt, cancer hos ditt barn. Tårarna sprutar då. 

Det är hemskt, det är horribelt och vi måste göra allt för det inte ska hända, men på något sätt också acceptera att det kan hända. Det tror i alla fall jag. Jag upplever att allt är jobbigare innan man accepterat. När man slutat kriga emot, slutat vara förbannad, är det lite lättare. Läste om det här med acceptans i en bok som jag fick låna av en vän. Och jag köpte det helt. Det har hjälpt mig massor. Nu menar jag inte att acceptera är samma sak som att inte vara rädd. Men man blir lite lugnare och mår lite bättre.

Personligen har jag inte varit särskilt arg. Jag har inte hatat cancer och brukar inte skriva "Fuck cancer". Jag tycker absolut inte det är fel att göra det och jag tycker om armbanden (älskar konceptet att frivilliga pärlar ihop dem och att pengarna går till något bra + att jag tycker de är snygga). 

Däremot har jag varit och är ibland rädd eller frustrerad. 

Frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill, inte orkar så mycket som jag vill. Måste acceptera det ;-) 

Rädd för att jag inte vet exakt hur det ska gå. 

Men för det mesta känns det bara bra. Utan biverkningarna skulle jag nog säga prima. 

Jag har börjat jobba...

...väldigt lite, men dock börjat! 

4 timmar igår och 5 timmar idag. Kommer att jobba lite på torsdag och från nästa vecka hoppas jag att det känns bra att jobba lite varje dag. Typ 50 %. 

Det känns bra att vara tillbaka, har haft lite huvudvärk båda dagarna, men jag har åtminstone inte varit extra trött på kvällen. Som vanligt vilar det en ständig trötthet över mig, med inget utöver det. Och huvudvärken kan vara ett symptom på den lilla förkylning jag har. Man ska väl inte känna efter så himla mycket. 

Det är otroligt kul att träffa kollegorna. Herregud vad glad jag är att det finns "ett helt hus" som bryr sig om mig. Sedan ska väl erkännas att jag stundtals blir lite generad/blyg över uppmärksamheten. Men det är ju ändå positivt! 

Något som känns extra superbra med att börja jobba är att strålningen försvunnit ur fokus. En liten detalj på vägen till jobbet bara. Helt perfekt, det känns helt plötsligt inte lika segt. Så skönt, höll ju på att bli helt uttråkad förra veckan :-) 

Nu är det bara att hoppas att biverkningarna blir milda så kommer det bara att säga swish så är det den 25:e april! 

Tacksamhet

För ganska länge sedan skrev jag ett inlägg här om sådant som jag tycker är jobbigt att höra i den situation som jag befinner mig i nu.  Jag skrev också att jag skulle kunna skriva ett mycket längre inlägg över sådant jag är tacksam och glad över. Omedvetet har jag på något sätt väntat med det. Det händer hela tiden nya saker som jag är tacksam för och på något sätt har jag väntat på att det ska ta slut, så att jag på något sätt kan sammanställa.

Nu verkar det inte ta slut, vilket jag är oerhört överväldigad över, så jag bestämde mig för att nu är det dags.

Förutom denna omedvetna väntan finns det också ett uns av oro att jag för stunden glömmer något eller någon och att jag då sårar de personerna. Om någon läser och saknar sin handling så snälla tro inte att det inte betydde något. Ibland tror jag faktiskt att jag har en släng av "chemo brain" Vilket inte vore ett dugg konstigt. 

Blommor från Malin❤️

Då så.

För det första måste jag säga att jag är så tacksam över den vården jag fått och fortfarande får. Läkarna och sjuksystrarna möter mig med stor respekt, empati och proffessionalism. Från början när jag kontaktade vårdcentralen, på mammografin, hos kirurgen, på onkologen, på akuten, på AVA, hos kuratorn och nu på strålbehandlingen. Allt har varit så bra! Jag blir så ledsen över all skit som kastas över Sundsvalls sjukhus. Det finns så mycket bra! 

En kan tyckas banal sak, men ändå. Tack för att jag bor i Sverige. 

Tack alla som kontaktat mig.

Tack för alla fina meddelanden på Facebook. Det är så många som via FB hört av sig. Personer som jag inte annars har så mycket kontakt med men som ändå tar sig tid att visa att de bryr sig. 

Tack för alla fina sms.

Tack för era samtal.

Tack till er som kommer ihåg mina tider och "milstolpar". 

Några hela tiden/varje gång. Ett samtal dagen innan, ett sms på morgonen, ett hejjarop när ni visste att jag mådde piss. Ett godnatt-sms. Ett fint mms. Ni är några som hela tiden funnits där och det har betytt så mycket. 

Tack till er som skickade brev.

Tack för alla fina blommor, presenter, kort, tidningar, choklad, halsband, skivor, sjal, armband, goodiebags till sjukhuset, alla hjärtas dag present att lösa in när det passar, hembakta kakor, dröm-ananasen, raggsockor, örhängen, böcker, Aloe Vera, doftljus, ljuslykta. Listan kan göras längre. Och det är nog inte någongång som jag varit så glad över att få presenter. De har verkligen piggat upp mig! 

Tack till er som vågat höra av er fast det varit "känsligt" ibland. Ni som ringde fast jag mådde dåligt och var låg. Tack för att ni inte drog er undan. 

Tack till er som lyssnade. 

Tack till er som inte slutat fråga om saker/aktiviteter bara för att jag har cancer. 

Tack för all hjälp med barnen. 

Tack för matlådorna. 

Tack för att ni bjudit hem mig på fika och middagar. 

Tack till er som tänkte på mig på nyårsafton, det betydde så mycket att få veta det just då. 

Tack för att ni funnits där och fortfarande finns. 

Jag är lyckligt lottad med många fina vänner och familj. Vänner som jag haft sen barnsben, från grundskolan, gymnasiet, jobbet, från graviditerna ( och barnafödandet) och vänner jag lärt känna via Jocke. Ni är många, ni är fina och några av er är jag ännu närmare idag. 

Puss & kram, all kärlek till er ❤️

Under 30 nu

Har precis fått min fjärde strålningsbehandling. Bara en kvar denna vecka sen blir det två lediga dagar, skönt!

Det gör inte ont, det är lite irriterat, men ingen fara. Än i alla fall. Dock tycker jag redan att det är lite enformigt. Träligt att åka dit. Sitta där i väntrummet där de flesta troligast är dubbelt så gamla som mig. Idag var första dagen jag såg en kvinna som kanske bara var 50. Men troligast närmare 60. Ja, tråkigt är vad jag tycker att det är. Punkt. Nu har jag klagat klart om det. I alla fall för idag :-) Eller, en tanke slog mig, tänk om träffar jag på något barn där, då kommer jag aldrig nånsin mer klaga över något så banalt som att det är tråkigt. 

Det är i alla fall superfräscht på Strålningsbehandlingsavdelningen. Fin inredning, akvarium, tidningar, tv, luftigt, kaffemaskin, ja allt vad man kan önska sig. All personal jag träffat är jättegulliga och proffsiga. 

Maskinen som utför strålningen är stor. Tydligen är den ännu större bakom väggen där "kärnan" sitter. Den är som en robot som snurrar runt mig och har flera funktioner. Det finns inte bara en strålningsdel utan även nån slags röntgenkamera. Ibland tar de bilder för att säkerställa att jag ligger exakt rätt. Jag får strålning i flera vinklar, även underifrån mot ryggen/skulderbladet. Britsen är gjord av kolfiber så det strålar rakt igenom den. Himla fiffigt. 

Jag ligger på bristen med bar överkropp, armarna uppåt/bakåt i ett par speciella (de svarta) armstöd. Huvudet i en "skål" och med kvävecken också i något slags stöd. Allt för att jag ska ligga stilla och fixerad. I taket finns ett jättefotografi med nyutslagna björkar, en sjö med en lite ö med klippor. Ser ut att vara häromkring. Sköterskorna spelar musik, tror det har en cd med bröllopstema. Himla märklig känsla att lyssna på "Kärleken förde oss samman" och "Av längtan till dig" Haha... Det känns som komiskt, paradoxalt på något sätt. Men det är något fint med det också. De har förmodligen valt något de tycker är vackert och avslappnande. Och jag är imponerad, dag ut och dag in genomför de detta som jag kan uppfatta som ett rullandeband-arbete, med värme, empati och omtanke. Stort. 

32 gånger kvar

Så där. Nu har jag påbörjat min strålbehandling. Idag fick jag den allra första av totalt 33 behandlingar. Strålningen ska döda eventuella cancerceller som skulle kunna finnas kvar i tumörområdet och kring lymfkörtlarna.

Jag var lite nervös när jag åkte upp till sjukhuset. En mycket varm och vänlig sjuksköterska tog emot mig och visade mig först runt och sedan de datorskärmar som de navigerar från och bevakar mig på under själva strålningen. Nervositeten släppte, men smög sig på igen när vi gick in i rummet med strålningskanonen. Vilken enorm apparat. Blev frusen, och såklart ännu mer när jag fick ta av mig på överkroppen och lägga mig på den kalla britsen. Försökte andas lugnt och inte tänka så mycket på att jag skulle ligga stilla. Efter noggranna inställningar lämnade sjuksköterskorna mig och det var dags för själva strålingen. Maskinen snurrade runt, lät lite som en rakapparat och strålade i olika vinklar. Vips så var det klart. Vet inte, men uppskattar att jag var därinne själv i max 5 minuter?

Efter strålningen pratade sköterskan med mig om eventuella biverkningar och lite annat runt omkring. Och sedan var det dags att åka hem för att åka tillbaka i morgon igen. Måndag till fredag till och med den 25 april kommer jag att göra detta. Jag är ganska säker på att jag inte kommer att vara nervös någon fler gång. Sedan är det bara att hoppas att eventuella besvär i huden där man strålar inte blir så jobbiga. Jag ska smörja som tusan! Och jag skulle vara extremt glad om jag slipper känna av någon mer trötthet. Det om något är ju som sagt så tröttsamt.

Jo då, det känns bra. Nästa del av denna resa är påbörjad, och med en superlyckad helg i Stockholm i minnet känns det bara bra.

3:e mars

Idag är det farmors födelsedag. Om hon fortfarande hade levt hade hon fyllt 88 år idag. Hon dog när hon var 76 år av spridd bröstcancer. Hon dog cirka 1½ år efter att pappa gick bort. Som också dog av cancer. Farmor var så ledsen då. Det går inte att förstå känslan av att överleva sitt barn. Pappa var 53 år när han lämnade oss och man kunde aldrig hitta modertumören på honom. Det började med en knöl på halsen och senare spred sig cancern till skelettet. Jag kommer inte ihåg så jättemycket av den här tiden. Det var traumatiskt på ett sätt och jag har nog förträngt mycket. En sak vet jag i alla fall. Efter att farmor dött blev jag helt säker på en sak. Att jag skulle få cancer. Jag kom ihåg när tanken slog mig och hur rädslan liksom tog över mig helt för ett ögonblick. Jag var på väg hem från jobbet och var tvungen att stanna. Fick svårt att andas.

Nu har jag cancer, men jag hade lika gärna kunnat haft fel. Man kan inte veta om man ska få en sjukdom eller inte, baserat på en känsla. Däremot var det väl inte så konstigt att jag trodde det. Min pappa och min farmor dog av cancer. Närmare än så blir det inte.

Den 24 mars har jag ett telefonmöte med Cancergenetisk mottagning i Umeå. Vi ska gå igenom släktuppgifter och rita upp ett släktträd. Därefter ska de göra en ärftlighetsbedömning.

Om det bedöms finnas en ökad risk för tumörsjukdomar i familjen upprättas ett kontrollprogram för att kunna förebygga och tidigt upptäcka eventuell ärftlig cancer i familjen. Cirka 10 % av all cancer anses ha en bakomliggande ärftlig komponent.

Ärftlighetsbedömningen baseras på fakta och statistik, inte känslor. Och dessutom brukar man ska säga att det ska finnas minst tre nära släktingar varav minst en ung som ska ha eller haft cancer för att man ska göra bedömningen.

Jag vet flera runtomkring mig som går runt och är oroliga och kanske också rädda för att de ska få eller har cancer. Jag har också varit det. Men jag är glad för att jag gjorde mig av med mitt hjärnspöke ganska fort. För tänk om jag slösat lyckliga dagar av mitt liv på att oroa mig! Också sitter jag här nu och faktiskt "tappat"en del dagar av mitt liv då jag mått riktigt dåligt för att jag faktiskt  har cancer.

Näe, vi får inte låta sjukdomen förstöra mer än vad den gör. Därmed inte sagt att man inte ska ta den allvarligt. Och tjejer, undersök era bröst. En gång i månaden är lagom. Statistik från 2011 säger att ca 150 tjejer i Sverige mellan 35 och 40 år fick bröstcancer. Så många är det inte, även om det såklart är 150 för många.

Nu ska jag fortsätta dagen med att tänka på min söta, snälla, underbara lilla farmor. Hon kunde skratta så tårarna rann, hon var expert på att imitera folk, hon bakade de godaste kakorna och lagade så fantastisk mat. Fast själv var hon aldrig nöjd. Jag kan se hennes karaktärsdrag hos både faster och syrran.

Hon var verkligen den gulligaste och idag är det hennes födelsedag.