3:e mars

Idag är det farmors födelsedag. Om hon fortfarande hade levt hade hon fyllt 88 år idag. Hon dog när hon var 76 år av spridd bröstcancer. Hon dog cirka 1½ år efter att pappa gick bort. Som också dog av cancer. Farmor var så ledsen då. Det går inte att förstå känslan av att överleva sitt barn. Pappa var 53 år när han lämnade oss och man kunde aldrig hitta modertumören på honom. Det började med en knöl på halsen och senare spred sig cancern till skelettet. Jag kommer inte ihåg så jättemycket av den här tiden. Det var traumatiskt på ett sätt och jag har nog förträngt mycket. En sak vet jag i alla fall. Efter att farmor dött blev jag helt säker på en sak. Att jag skulle få cancer. Jag kom ihåg när tanken slog mig och hur rädslan liksom tog över mig helt för ett ögonblick. Jag var på väg hem från jobbet och var tvungen att stanna. Fick svårt att andas.

Nu har jag cancer, men jag hade lika gärna kunnat haft fel. Man kan inte veta om man ska få en sjukdom eller inte, baserat på en känsla. Däremot var det väl inte så konstigt att jag trodde det. Min pappa och min farmor dog av cancer. Närmare än så blir det inte.

Den 24 mars har jag ett telefonmöte med Cancergenetisk mottagning i Umeå. Vi ska gå igenom släktuppgifter och rita upp ett släktträd. Därefter ska de göra en ärftlighetsbedömning.

Om det bedöms finnas en ökad risk för tumörsjukdomar i familjen upprättas ett kontrollprogram för att kunna förebygga och tidigt upptäcka eventuell ärftlig cancer i familjen. Cirka 10 % av all cancer anses ha en bakomliggande ärftlig komponent.

Ärftlighetsbedömningen baseras på fakta och statistik, inte känslor. Och dessutom brukar man ska säga att det ska finnas minst tre nära släktingar varav minst en ung som ska ha eller haft cancer för att man ska göra bedömningen.

Jag vet flera runtomkring mig som går runt och är oroliga och kanske också rädda för att de ska få eller har cancer. Jag har också varit det. Men jag är glad för att jag gjorde mig av med mitt hjärnspöke ganska fort. För tänk om jag slösat lyckliga dagar av mitt liv på att oroa mig! Också sitter jag här nu och faktiskt "tappat"en del dagar av mitt liv då jag mått riktigt dåligt för att jag faktiskt  har cancer.

Näe, vi får inte låta sjukdomen förstöra mer än vad den gör. Därmed inte sagt att man inte ska ta den allvarligt. Och tjejer, undersök era bröst. En gång i månaden är lagom. Statistik från 2011 säger att ca 150 tjejer i Sverige mellan 35 och 40 år fick bröstcancer. Så många är det inte, även om det såklart är 150 för många.

Nu ska jag fortsätta dagen med att tänka på min söta, snälla, underbara lilla farmor. Hon kunde skratta så tårarna rann, hon var expert på att imitera folk, hon bakade de godaste kakorna och lagade så fantastisk mat. Fast själv var hon aldrig nöjd. Jag kan se hennes karaktärsdrag hos både faster och syrran.

Hon var verkligen den gulligaste och idag är det hennes födelsedag.