Äntligen ett program som tar upp "ämnet" utan att bara mala på med fruktansvärda och sorgliga livsöden. Sakligt och ärligt. Hopp och allvar. Historia och framtid. Och David Helenius leder programmet med en alldeles lagom dos humor. En bra ton. Tror att det funkar så bra eftersom han personligen verkar ha väldigt stor respekt för sjukdomen. I hans fall handlar det nog om alla sjukdomar, men cancer är nog det värsta, det största skräcken.
Cancergalorna man kunnat se genom åren däremot tycker jag är hemska att titta på. Jag klarar inte av det. Bara gråter och mår dåligt. Man får säkert in viktiga pengar, men det faller inte mig i smaken.
Mixen i kvällens program tar dock upp två läskiga mardrömmar: fel (ingen) diagnos och det värsta av allt, cancer hos ditt barn. Tårarna sprutar då.
Det är hemskt, det är horribelt och vi måste göra allt för det inte ska hända, men på något sätt också acceptera att det kan hända. Det tror i alla fall jag. Jag upplever att allt är jobbigare innan man accepterat. När man slutat kriga emot, slutat vara förbannad, är det lite lättare. Läste om det här med acceptans i en bok som jag fick låna av en vän. Och jag köpte det helt. Det har hjälpt mig massor. Nu menar jag inte att acceptera är samma sak som att inte vara rädd. Men man blir lite lugnare och mår lite bättre.
Personligen har jag inte varit särskilt arg. Jag har inte hatat cancer och brukar inte skriva "Fuck cancer". Jag tycker absolut inte det är fel att göra det och jag tycker om armbanden (älskar konceptet att frivilliga pärlar ihop dem och att pengarna går till något bra + att jag tycker de är snygga).
Däremot har jag varit och är ibland rädd eller frustrerad.
Frustrerad över att jag inte kan göra det jag vill, inte orkar så mycket som jag vill. Måste acceptera det ;-)
Rädd för att jag inte vet exakt hur det ska gå.
Men för det mesta känns det bara bra. Utan biverkningarna skulle jag nog säga prima.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar