Det gör inte ont, det är lite irriterat, men ingen fara. Än i alla fall. Dock tycker jag redan att det är lite enformigt. Träligt att åka dit. Sitta där i väntrummet där de flesta troligast är dubbelt så gamla som mig. Idag var första dagen jag såg en kvinna som kanske bara var 50. Men troligast närmare 60. Ja, tråkigt är vad jag tycker att det är. Punkt. Nu har jag klagat klart om det. I alla fall för idag :-) Eller, en tanke slog mig, tänk om träffar jag på något barn där, då kommer jag aldrig nånsin mer klaga över något så banalt som att det är tråkigt.
Det är i alla fall superfräscht på Strålningsbehandlingsavdelningen. Fin inredning, akvarium, tidningar, tv, luftigt, kaffemaskin, ja allt vad man kan önska sig. All personal jag träffat är jättegulliga och proffsiga.
Maskinen som utför strålningen är stor. Tydligen är den ännu större bakom väggen där "kärnan" sitter. Den är som en robot som snurrar runt mig och har flera funktioner. Det finns inte bara en strålningsdel utan även nån slags röntgenkamera. Ibland tar de bilder för att säkerställa att jag ligger exakt rätt. Jag får strålning i flera vinklar, även underifrån mot ryggen/skulderbladet. Britsen är gjord av kolfiber så det strålar rakt igenom den. Himla fiffigt.
Jag ligger på bristen med bar överkropp, armarna uppåt/bakåt i ett par speciella (de svarta) armstöd. Huvudet i en "skål" och med kvävecken också i något slags stöd. Allt för att jag ska ligga stilla och fixerad. I taket finns ett jättefotografi med nyutslagna björkar, en sjö med en lite ö med klippor. Ser ut att vara häromkring. Sköterskorna spelar musik, tror det har en cd med bröllopstema. Himla märklig känsla att lyssna på "Kärleken förde oss samman" och "Av längtan till dig" Haha... Det känns som komiskt, paradoxalt på något sätt. Men det är något fint med det också. De har förmodligen valt något de tycker är vackert och avslappnande. Och jag är imponerad, dag ut och dag in genomför de detta som jag kan uppfatta som ett rullandeband-arbete, med värme, empati och omtanke. Stort.
Jag är en av de här som emellanåt oroar mig för cancer.
SvaraRaderaÅr 2002 var jag på min första mammografiundersökning. 2007 var jag där igen. Jag fick lyckliga besked båda gångerna. Men någonstans fanns ändå oron att de här två härliga bullarna också kan vara min värsta fiende.
Så år 2010 kunde jag aldrig drömma om att jag skulle ha en cysta vid...hjärnan!? Hallå, det området har jag ju inte oroat mig för!?
Den upptäcktes på ett röntgenbesök som gällde något annat och sedan var en omfattande utredning igång. Flera röntgenbesök, elektroner i huvud & hår för att mäta hjärnverksamheten, uttalanden av neurologexperter i Umeå etc.. Jag kommer inte ens ihåg allt som doktorerna sa där och då.
Men även den här gången fick jag ett bra besked (skriver jag positivt kanske det feltolkas i detta sammanhang ;).
Cystan hade hängt med många år och var inte elakartad. Den växte inte heller nu. Den hade gett mig många stunder av huvudvärk i tonåren, då den stal plats av hjärnan i skallen, men i vuxen ålder fick båda det utrymme de behövde och jag har inte sett sambandet innan det blev förklarat för mig.
Bedömningen gjordes att en operation var mer riskfylld än att låta den vara kvar.
Den enda ordination jag fortfarande har är att inte utsätta skallen för hjärnskakning. Så inga bungy jump, alltid slalomhjälm osv.....Stundtals i utredningen var jag väldigt deppig och undrade så klart om jag skulle dö ifrån mina barn. Tänk att inte få se dem växa upp, se dem träffa någon, se dem skaffa egna barn....
Jag var aldrig ens i närheten av vad du går igenom, Jenny. Men jag tror mig förstå hur du mått rent emotionellt. Det är därför jag känner så för dig just nu.
Kram.
Åhh herregud Annelie, vilken jäkla resa! Huvudet är ju huvudet liksom. Många har sagt till mig att om det är någon cancer man ska få så är det bröst, och jag har väl tänkt att ja jo så kanske det är, svårt att tänka så, vill inte ha någon. Men när jag läser detta så känner jag direkt, jag har det hellre i bröstet än i huvudet. Och jisses vilken lättnad att det inte är något farligt du har!!! Puh... Vilken tid det måste ha varit. Vilken väntan innan du/ni visste.
RaderaTack för att du känner för mig och framförallt tack för att du visar det. Tänk, livskriser i alla dess former gör nog oss människor lite bättre. Ödmjukare, medvetnare och tacksammare. Nu säger jag inte att du inte var det innan, jag går till mig själv, men tycker mig nog kunna ana visst beteende hos de som varit där... Det kanske låter flummigt men jag skulle kunna analysera såna här frågor många timmar :-)
Bamsekram till underbara du! Och tack för att du berättade.
PS. Har du möjligtvis en blogg som jag missat?
Hej.
SvaraRaderaSå klart jag delar med mig att detta. Det känns fint att få göra det.
Och nej, jag har ingen blogg :)
Stor kram <3