Alla dessa tankar

Är det något jag gör nu förtiden så är det att tänka. Även om jag ibland känner mig seg och trögtänkt så gör jag det hela tiden om än i långsam fart.

Alla dessa tankar och analyser gör mig galen emellanåt. Frågorna. Som aldrig tar slut. Nya funderingar hela tiden. Gamla frågor som varit glömda.

Jag läste i Stinas blogg om hur hon haft en helg utan tankar på cancer, behandling eller biverkningar. Vilken lycka. Vilken lättnad. Jag är inte där än, men Stina fick sin diagnos före mig och har precis gjort sin sista cytostatikabehandling.

Även om tankarna inte är rakt igenom negativa, absolut inte, så handlar det på något sätt alltid om det här med cancern. Men de kommer väl att minska. Kanske går det lite hand i hand med hur jag mår fysiskt. Ju bättre jag mår ju mer kan jag göra och desto mindre är jag fast med mina tankar.

Idag har jag tagit första promenaden sen behandlingen. 30 minuter i frisk luft. Helt underbart. I morse var också första morgonen jag vaknade upp utan att känna mig bakis. Fatta vad tacksam man blir.

Något jag tänkt på är att jag tycker mig kunna likna "tillfrisknandet" efter en behandling vid en oregelbunden trappa. Tuffa höga steg, korta sega steg, steg tillbaka, steg man kliver på men sjunker ner igen,  för att tillslut, nästan lite plötsligt vara uppe vid målet.

Cytostatikan ger mig biverkningar som lindras med mediciner, som ger andra biverkningar, som till viss del går att få bukt på. Cancer är otäckt och lömskt och inget nån vill ha. Det är väl inte så konstigt att man funderar.

Men, nu är det fredag kväll, jag har tagit sex av åtta sprutor och lämnat mina extra blodprover i veckan. En fin helg väntar helt enkelt.

Humm...

Testar peruken idag. Ute bland folk är det tänkt. Hum.. Känns onaturligt. Och lite humoristiskt på något sätt. Men jag kommer säkert att vänja mig. Fast det är ju väldigt skönt med mössa.

Jag ville klippa mer när jag var och friserade den, men jag orkade inte sitta kvar. Frågan är om jag ska boka en ny tid och göra det? 

Stora beslut dessa dagar...:-) 

Back on track

Jag vågar inte riktigt skriva det, skrämd av förra behandlingens bakslag, men jag tror att jag är tillbaka nu. Jag mår bättre fysiskt och psykiskt och jag är pigg. Med pigg menas att jag fortfarande blir skakis och yr när jag går en bit t ex till bilen. Men jag behöver inte ligga ner typ hela tiden som i helgen. Men, det viktigaste för mig är på något sätt att jag börjar känna mig som mig själv i sinnet igen. Och när jag känner det blir jag på något sätt blir extra glad. Ett litet lyckorus att det är över, för den här gången.

Så här långt måste jag säga att behandling två har varit snällare än behandling ett. Första dygnet var illamåendet helt sjukt jobbigt, i sex timmar kändes det hela tiden som att jag skulle spy, men jag spydde inte i sex timmar, jag hosta, hulka och krampa och spydde ibland och det var vidrigt. Men när det la sig kändes det inte lika tungt. Sjukt trött och normalt illamående. Men inte alls samma huvudvärk. Så det är absolut bättre, sist hade jag konstant huvudvärk. Dag tre och fyra kände jag mig väldigt eländig i kropp och sinne, men det är också normala biverkningar. I går, kände jag tidigt på morgonen att det var bättre, och det har hållit i sig i stort.

Den här veckan kommer oavsett hur det går att vara lugn. Det är väl nu värdet (nivån?) på mina vita blodkroppar är som sämst. Jag är som infektionskänsligast nu, och blir jag sjuk orkar inte kroppen själv. Inte så bra i alla fall.

Idag ska jag iväg och få min peruk klippt. Jag har varit och lämnat blodprov och tagit spruta på mig själv. Svor inombords över min glömska och att jag kunnat vara utan sticken. Men till och med jag kanske vänjer mig.

Ett kuratorbesök har jag hunnit med också. Som en liten massage för själen skulle jag nog välja att säga. En rätt bra dag så här långt, och det tackar jag såklart ödmjukast för.

Tungt

Det är tungt idag. I sinnet. Det har gått fyra dygn sen behandlingen och det känns segt. Även om jag delvis mått bättre än sist. Det är liksom inte klart än och jag vet inte riktigt när. Men det är väl i och för sig inte det jag ska tänka på. Det har ändå gått fyra dygn. Det första var hemskt och det är gjort.

Jag glömde ta en spruta i torsdags. Den för mina vita blodkroppars skull. Viktig med tanke på att jag fick en infektion sist. Också glömmer jag. Men till mitt försvar är jag inte den första. Och det är massor av piller jag ska komma ihåg att ta. Med nedtrappning vid behov osv. Och man kan inte tänka klart med cytostatika i kroppen. Det är ett som är säkert. 

Jag ringde till onkologen för att berätta om mitt misstag, mest för att informera om att jag tar sprutan en dag senare. Men jag kände ändå att det kanske kunde vara viktigt att de vet. Och det var det. Nu blur det åtta sprutor och två extra blodprover istället. Typiskt. Tog den första sprutan i morse med extremt skakiga händer. Bet ihop och tänkte på de barn som får diabetes.

Och ja, det är bara att konstatera, det är inre riktigt som något annat det här. Kroppen funkar inte som man tror och man kan inte räkna med att det funkar som det brukar. 

Men en sak är i alla fall säker. De är vänliga, pålitliga, trygga, kunniga och skickliga på onkologen. Och snart sätter jag en stor bock på behandling nummer två. 

En morgondos mot illamående. 

Du är starkare än det här

En vän skrev det till mig. Det kändes bra att höra, så det får bli mitt mantra idag, när nervositeten kommer och ångesten för vad som komma skall.

Det är också tur att jag fått barn, nu vet jag att allt handlar om tid. Det finns ett slut på lidandet. Kunde inte greppa det vid första graviditeten. Grävde helt ner mig i eländet och det blir ju inte bra. Andra gången hade jag efter mycket bearbetande lärt mig att ta minut för minut och inte tänka på hur länge det onda/tunga/jobbiga kommer att vara. Fel fokus första gången. Välj det hanterbara. Negativa tankar gör allt tuffare. Sen är ju det såklart enklare sagt än gjort. Men jag försöker i alla fall att ha det som mål, att tänka på det bra. 

Det här med att det är tur att jag fått barn är ju inte bara en fördel när det gäller val av inställning. Jag är oerhört glad och tacksam över att jag fått två friska barn. Efter cellgift och strålning kommer ju hormonbehandling, I troligast 10 år. Jag kommer typ att hamna i klimakterit. Så ja, tacksamhet känns som ett litet ord i sammanhanget. 

Nu ligger jag här i en säng med utsikt på onkologen och väntar på mitt gift. Läkaren har kollat igenom mig. Håkan som jag träffade när jag var inlagd för två veckor sedan. Himla glad och trevlig. Upplever honom som intresserad på riktigt. Och han tycker att jag ser pigg ut. Jag ÄR en sucker för komplimanger. Jag blir glad av såna saker helt enkelt. Och det känns helt okej att veta att snart, alldeles snart ska giftet pumpas in i min kropp.

Jag är starkare än det här. 

I morgon är det dags

God kväll! 

I morgon är det dags igen, behandling nummer 2. 

Har precis pratat med en sjuksköterska från Onkologen för att min tid behövdes flyttas en halvtimme och då passade hon även på att meddela att mina blodprover såg bra ut vilket innebär ok att genomföra behandlingen i morgon. 

Skönt! Även fast det är gruvsamt att åka dit och må bra och veta att jag kommer må skit på hemvägen så vill jag inget annat än att göra dessa behandlingar. Att behöva skjuta upp en behandling pga för dåliga värden skulle kännas surt. Jag vill ju passera det här parantesen av mitt liv så snabbt som möjligt. Fast, är det något jag lärt mig så här långt så är det att inte ta något för givet och att ta en dag i taget. 

Men nu gläds jag i alla fall att det blir behandling i morgon. Funderar på att fira med en liten mugg av årets Blossa glögg. Nån som testat? 

Nu så

Japp, igår rök det. Jag är inte helt kal, har ca ½ cm hår på nästan hela huvudet. Det sitter också lite löst, men jag tror det sitter kvar ett litet tag i alla fall. Så får jag vänja mig lite mer. Hur som helst, det var ångest före men skönt när det var gjort. Men ändå är det lite jobbigt. Gjorde några ärenden på Birsta igår kväll och jag kände mig folkskygg. Det som ändå var bra var att jag faktiskt träffade på två som jag känner. Och det gick ju bra. Så då var det gjort liksom. 

Nu har jag varit på dagis, Ica och ikväll ska jag på konsert. Man kan säga att snart har jag rivit bort det där hårt sittande plåstret. Lika bra att göra det fort och göra plågan kort.

Nog om det, varför älta det som inte finns liksom? Ikväll ÄR det konsert och jag har haft Lasse i lurarna nästan hela dagen. Promenad i skogen med låg höstsol, frisk luft och vackra ord i öronen. Då kan man helt enkelt inte må dåligt.

I morgon ryker det

Så får det bli. Det är bara plågsamt att känna hur det lossnar. Det kliar och känns som en konstant rysning. Och det är bara att dra bort sjok. Svårt att låta bli. Svårt att koppla bort. 

Nu när beslutet mognat skulle jag kunna ta bort det direkt, men vi har ingen hårklippningsapparat. Lär ju inte bli så bra med hyvel. Näe, i morgon får det bli. 

På fredag ska jag i alla fall gå på Winnerbäck. Har varit lite tveksam då min sjuksköterskas sista ord var att jag ska leva som vanligt men undvika sjuka personer, Birsta lönehelg och stora konserter. Cytostatikan gör mig extra infektionskänslig. 

Men nu blir det konsert för jag har fått klartecken från onkologen vilket känns förträffligt! Och beträffande mössa på, det gäller bara att vänja sig vid tanken, och jag har ju två dagar till på mig. 

Peruk

Det har börjat lossna nu. Inte supermycket, men mer än normalt. Torrt och strävt har det blivit också. Som Svinto när jag tvättar det. 

Jag har väl hela tiden vetat att jag kommer att tappa håret och inte tänkt så mycket på det. Inte tyckt att det är så stor affär. Men nu har verkligheten kommit ikapp mig är det allt lite ångestfullt. Ska jag raka av det redan nu så som så många andra i min situation väljer att göra? Eller avvakta nån dag till. En vecka? Hur lång tid tar det? Det är ju iaf betydligt snyggare med en rakad skalle än en med alldeles för lite hår. 

Killar utan hår har jag alltid tyckt är snyggt. Fräscht på nåt sätt. Carina Berg var oxå snygg. Och Natalie Portman. Men jag. Knappast. Undra vad barnen ska tycka?

Jaja, på ett sätt är det ingen stor grej. Det växer ut. Det finns ju mössa. Och peruk. En sån har jag beställt idag. Ska bli spännande att se. Champange-färgad är den. Låter ju himla flådigt. Passar mig liksom. 

Testar modellen "Sara". 

Sista dagen med eget hår? 

Omtanke och en lättnadens suck

Vilken omtanke. Vilken kärlek. Vilket stöd!

Jag blir alldeles rörd, varm och glad av den fantastiska och fina respons ni alla gett mig, ojoj. Vilket energipåfyll. Tack :-) 

Jag blir orolig att jag glömmer missar och tacka, men jag lovar att allt ni skriver och säger träffar rakt i hjärtat. 

Det här sms:et fick jag av en kär vän idag. Vad säger man? Det är så fint att jag blir mållös.

Idag ÄR helt enkelt en mycket bra dag. 

Jag har nämligen precis fått dra en lättnadens suck. Så där djup att spänningshuvudvärken kommer som ett brev på posten. Men vad gör väl det. När man har en frisk livmoder. Ingen cysta, inget konstigt, varken på, i eller runt om. 

Som vanligt möttes jag av ännu en fantastisk läkare. Så sympatisk, lugn och genuin. 

Tacksam är vad jag är. Helt klart. 

Kramar 

Offentlig

Efter lite funderingar fram och tillbaka har jag bestämt mig för att låta min blogg bli offentlig. Jag har skrivit av mig lite grann, mest för min egen skull. 

Nu är jag ju lyckligt lottad med många fina vänner som vill veta hur det går och hur jag mår, så nu har jag bestämt mig.

Även om det är lite läskigt och en smula obekvämt med uppmärksamhet.

Behandling 1 av 6 -Check!

Nu så. Det har gått 11 dagar sedan jag fick giftet inpumpat i min kropp. Rätt in i ett av de centralaste venerna nära hjärtat. Idag mår jag ganska bra. Jag har inte ens ont i huvudet och känner mig inte särskilt trött. Hoppas det håller i sig hela dagen.

Jag har under dessa dagar mått dåligt, bra och dåligt igen. I tisdags (dag 6) fick jag åka in på sjukhuset efter kräkning och feber. Det var skönt att bli omhändertagen. Och sedan efter drygt två dygn oerhört skönt att få komma hem igen.

Jag känner stark lycka över att första behandlingen är gjord. Viss oro över nästa, som är planerad till 13:e november, men mestadels känns det faktiskt bra. Håller tummarna för några normala dagar nu.

Det är svårt att beskriva hur det känns efter en cytostatikabehandling. Man får biverkningar av cytostatikan och andra biverkningar av medicinen som ska hjälpa mot cytostatikabiverkningarna.
Jag har:

• varit konstant illamående
• oerhört trött
• trögtänkt, inte kunnat koncentra mig
• förstoppad
• kissat med stjärten
• haft huvudvärk
• känt mig irriterad
• tung i kroppen, totalt orkeslös
• nedstämd

Med andra ord helt normala biverkningar i det här läget.

11:e september

Kan det vara en bra dag att opereras på? Operationen är det absolut viktigaste att göra när man upptäcker bröstcancer. Det gäller att ta bort tumören/cancercellerna för att förhindra att cancern ska sprida sig vidare i kroppen, via lymfkörtlar och blodbanan.

Nu är inte jag särskilt vidskeplig av mig men det kändes som ett dåligt datum. Fast det är kanske å andra sida redan är ett  upptaget datum om man nu skulle se det så. Jag var i alla fall glad att jag hade mitt datum, jag fick det samtidigt som beskedet vilket jag var mycket tacksam för. Bröstskörterskan Britt ordnade det direkt. Det finns änglar. 

Kvällen innan operation var psykiskt tuff. Jag var trött och spänd. Men mamma var hemma sov över och höll mig sällskap. Jocke jobbade natt men skjutsade mig till sjukhuset och följde med till de två första stoppen. Mammografin och Isotoplab. På mammografin skulle mammografiläkaren visa kirurgen var tumören satt. Jag passade även på att visa den knöl jag upptäckt i armhålan. Knölen i armhålan såg okej ut, men man vet ju aldrig. Kunde vara svällda lymfkörtlar efter biopsin som jag gjort på mammografin när jag var där första gången. Kirurgen Ann ritade med en svart penna var hon skulle skära.

Vidare till isotoplab. Här sprutar man in en slags vätska nära tumören som kommer att leta sig fram till lymfkörtlarna och färga dessa. Kirurgen ser vilka som är de första lymfkörtlarna, portvaktskörtlarna, och tar ut dessa och skickar direkt på analys. Finns det cancerceller i dom fortsätter man och tar ut resten av lymfkörtlarna, om inte stoppar man där.

Nu var det bara att invänta operation och sköterskan sa att Jocke kunde komma tillbaka efter två. Tiden gick fort på något sätt. Fick lugnade tablett och Alvedon. Narkossköterskan fick gräva tre gånger innan han fick en nål på plats. Väl nere i operationssalen går det ganska snabbt innan man blir sövd.

När jag vaknar i uppvaket minns jag att jag frågade om det redan var klart. Sen känner jag hur ont jag har. Jag vill vrida mig i smärta och får snabb något mot det onda och somnar om. Så där håller det på fram till klockan halv sex.

Doktor Ann kommer och berättar att operationen gått bra. Dessvärre fanns det spridning till lymfkörtlarna så hon har tagit ut ett "paket" med körtlar från min armhåla. Jag reagerar inte så mycket då, hade redan på känn att det var så, och jag är rätt påverkad av smärtstillande.

Klockan går och jag börjar längta efter familjen. Smärtan har lagt sig och jag får åka till mitt rum på Vårdhotellet. Kvällen och natten går bra, det är morgonen efter som det otäcka börjar. Väntan. Vad är det för tumör? Vad betyder spridningen till lymfkörtlarna? Exakt hur illa är det? En tid av ångest och rädsla har börjat. Fantastiska doktor Ann lovar att be Patologerna skynda på mina provsvar. Det känns både bra och dåligt. Finns det en anledning till att det måste gå snabbt? Och kommer det göra någon skillnad att hon ber om det? 

Två veckor tog det. Istället för det normala 4-6 veckor. Anledningen var enbart att jag är ung. Tack snälla vården för att ni gör mitt lidande minimalt. Jag är evigt tacksam.

Tumören var 2*3 cm. Duktal cancer. Hormonkänslig. Vad gäller lymfkörtlarna fanns bara spridning i två körtlar till. De som satt närmast portvaktkörtlarna. De andra 13 var friska. 4 sjuka och 13 friska får man ändå tro är bra.