Tungt

Det är tungt idag. I sinnet. Det har gått fyra dygn sen behandlingen och det känns segt. Även om jag delvis mått bättre än sist. Det är liksom inte klart än och jag vet inte riktigt när. Men det är väl i och för sig inte det jag ska tänka på. Det har ändå gått fyra dygn. Det första var hemskt och det är gjort.

Jag glömde ta en spruta i torsdags. Den för mina vita blodkroppars skull. Viktig med tanke på att jag fick en infektion sist. Också glömmer jag. Men till mitt försvar är jag inte den första. Och det är massor av piller jag ska komma ihåg att ta. Med nedtrappning vid behov osv. Och man kan inte tänka klart med cytostatika i kroppen. Det är ett som är säkert. 

Jag ringde till onkologen för att berätta om mitt misstag, mest för att informera om att jag tar sprutan en dag senare. Men jag kände ändå att det kanske kunde vara viktigt att de vet. Och det var det. Nu blur det åtta sprutor och två extra blodprover istället. Typiskt. Tog den första sprutan i morse med extremt skakiga händer. Bet ihop och tänkte på de barn som får diabetes.

Och ja, det är bara att konstatera, det är inre riktigt som något annat det här. Kroppen funkar inte som man tror och man kan inte räkna med att det funkar som det brukar. 

Men en sak är i alla fall säker. De är vänliga, pålitliga, trygga, kunniga och skickliga på onkologen. Och snart sätter jag en stor bock på behandling nummer två. 

En morgondos mot illamående.