En blogg

Jag tror att det här är precis vad jag behöver. En blogg. Ett ställe där jag kan skriva av mig. En plats där jag kan berätta. För dom som vill veta.

Det finns massor med bra anledningar och jag är inte direkt den första som utnyttjar möjligheten.

Som en liten bonus kanske jag blir bättre på att skriva. Jag har alltid velat skriva, fast typ en bok. Det tror jag att ganska många vill. Nu blir det istället en blogg om mitt liv och min nya vardag, den situation som jag helt ofrivilligt hamnat i, men som jag inte tänker låta knäcka mig.

Den 29:e augusti på eftermiddagen fick jag diagnosen bröstcancer och marken försvann under mina fötter. Tiden stod stilla, men tankarna snurrade i ljusets hastighet. Jag hör hur doktorn pratar  med lugn, låg och saklig röst. Operation, strålning, cellgift, hormoner, sjukskrivning. Ska man va så här kall när man berättar det? Måste man kanske? Det finns nog inget bra sätt att göra det på. Andas jag? Lever jag? Håller jag på att svimma? Kräkas? Om jag kan ta mig tröjan? Ja det går väl bra.. BH:n också? Syrran gråter. AT-läkaren vill också känna. Inga problem.

Sedan kommer Bröstsköterskan, den overkligt sympatiska. Och tårarna. I floder. Under några dygn.