Från PICC linekateter till Port a Cath och förskjuten Cytostatikastart

När jag besökte Onkologmottagning första gången diskuterade vi vilken typ av port som jag skulle få. Det går inte att injicera cellgifterna i ett vanligt blodkärl, det är pallar inte helt enkelt.

Två alternativ finns: PICC line eller Port a Cath.

Jag är dessvärre lite nålrädd. Har inte alltid varit men har några obehagliga upplevelser i bagaget från t ex Företagshälsovården och barnafödandet. När jag skulle operera bröstet misslyckades narkossköterskan två gånger innan han på tredje försöket lyckades gräva in en nål i armen. Det är så jag tycker det känns, som att någon gräver inuti mig. Obehagligt till tusen.

Vi bestämde i alla fall att PICC line skulle bli ett bra alternativ för mig. "Ingreppet" görs på Onkologen av min sjuksköterska. Via en kanyl i armen för man in en tunn slang till ett stort blodkärl ovanför hjärtat. Efter avslutad behandling tar man bort den och den lämnar inga ärr.

Min varma snälla sjuksköterska vet att jag är lite nålrädd och lovade bara ett stick. Tyvärr måste hon lova bara ett till, det första misslyckades. Sedan slutade hon lova. hon gjorde totalt tre ordentliga stick, och tre småstick (bara stick, utan att gräva med nålen). Därefter hämtades en till sjuksköterska som gjorde ett ordentligt gräv-stick. Sköterskorna var fantastiskt omtänksamma och led verkligen med mig. Jag gjorde allt för att hålla tårarna borta. För deras skull. Otroligt svårt när någon uppenbart lider med en och säger snälla saker. Men herregud vilket dåligt samvete de skulle få när de redan känner sig misslyckade. Näe, det är bara att bita ihop.

Efter alltså totalt sju stick avslutas försöken. Vi måste gå på alternativ två.

En Port a Cath är en liten medicinsk apparat som opereras in under huden. En liten dosa under nyckelbenet och nån slags kanyl en bit upp. Denna anordning ska alltså också ha kontakt med ett stort centralt blodkärl.

Anledningen till att detta alternativ inte valdes från början var nog mest att det krävde en dagoperation. Jag tyckte det kändes lite jobbigt och litar inte riktigt på lokalbedövning. Tänk om det känns!? Snacka om att vara smärträdd. Också.

Som tur var fanns en akuttid för mig på operation samma dag. Jag behövde inte vänta. Tack vården! Av naturliga skäl skulle den inplanerade Cytostatika-starten måsta skjutas upp en dag.

Operationen gick med facit i hand bra. Även om jag på vägen dit, under och efter hela tiden hade gråten i halsen. Narkossköterskan Jimmie som tog hand om mig var helt fantastisk. Vet inte om han såg hur spänd jag var, men hand tog sig an mig på bästa sätt. Och jag vågade faktiskt be om extra bedövning, och det lugnande medlet hade viss effekt. Han gjorde att jag vågade vara "besvärlig".
Det gick bra att sätta droppnål och bedövningssprutan gjorde bara lite ont. Det enda jobbiga var nog egentligen bara att jag fick lite cellskräck där under operationsdukarna. Jag hade liksom huvudet i ett grönt tält, med 10-15 cm till taket. usch!

Efteråt var jag lättad och all anspänning började släppa. Kändes på ett sätt tur att Cellgiftet fick vänta en dag till. Jag hade inte pallat mer.

I bilen hem kom tårarna och jag undrar i mitt stilla sinne varför jag sparat på dem. När de väl får komma ut känns det ju faktiskt bättre.

Idag är det tisdag och idag ska giftet via en tjusigt inopererad Port a Cath. Och jag behöver varken bli stucken eller klaustrofobisk.