Finfrämmande på Onkologen

Nu så, tredje behandlingen är i min kropp, men jag skulle inte säga att den är gjord än. "Det" har inte börjat och jag gissar att jag har ca 1-1,5 timme kvar. Börjar bli tung och trött, men inget illamående än. Det kommer snart, fort och skoningslöst. Men jag känner mig konstigt nog lugnare nu mot igår eller morse. Det ska göras, och nu när giftet är inpumpat finns ändå ingen återvändo. Det här giftet ska ju göra mig frisk. 

Jag fick i alla fall finfrämmande under min behandling idag. Ludvig och syrran kom hälsade på. Det var nog bra att Ludvig fick se att det inte var så farligt. Han fick en stor spruta i plast av min sjuksyster som han kan använda som vattenpistol i badet. Självklar succé till en sexåring. Han funderar nog en del Ludvig... Han tycker inte om att jag tappat håret och har blivit väldigt mammig. När jag är dålig känns det väldigt tufft att barnen ska behöva vara med om det här. Men jag försöker tänka att det faktiskt är tidsbegränsat. Jag hoppas verkligen det!! Det är liksom den tanken jag lever efter. 

Kajsa som bara är nyss fyllda två märker inte av det lika mycket. "Mamma suk?" "Mamma ont i magen?" "Mamma fisk?" Det blir en del frågor och även hon har blivit extra mammig. Det är väldigt skönt att hon kan prata så man vet vad hon tänker. Någorlunda i alla fall. 

En sak när det gäller barnen som jag tänkt på är att det kan nog vara lite nyttigt att vara med om något tungt också. Jag vet inte, men jag tänker att livet i sig är ju inte alltid en dans på rosor och det är väl i motvind drakarna lyfter? Jag fokuserar på det oxå. Något annat skulle bara vara deprimerande. 

Dom gör det hur som helst väldigt bra mina hjärtan. Accepterar läget och anpassar sig. Något att lära sig av, helt klart. 

Nu ska jag skynda mig att duscha och ta på mig pyjamas medans jag orkar. Och snart, snart blir det en stor ✔️ på behandling nr 3!