Förebyggande sjukpenning

Har inte bloggat nu på ett tag och anledningen till det är att jag inte haft något större behov av det. Eller kanske tyckt att jag inte någon riktigt haft någon anledning. Vilket är positivt. Jag har mått bra och haft fullt upp med att umgås ikapp med vänner och familj och fixat och uträttat sånt som ligger på vänt och är pausat när jag mår dåligt. Även om jag inte jobbar, så hamnar jag lite efter under dessa dagar. Plus att det tillkommer saker som provtagningar, perukfix och andra grejer som har med cancern att göra.

Det finns dock en sak som bekymrat mig lite, som jag inte riktigt har släppt. Än.
Jag får något som heter "förebyggande sjukpenning". En form av sjukskrivning som man kan få när man är under förebyggande behandling. Får jag inte min cellgiftsbehandling finns det stor risk att cancern kommer tillbaka, därav förebyggande behandling.

När man har den här formen kan man jobba de dagar man kan utan att det blir någon ny karensdag, eller ny sjukskrivning. Om man kan jobba eller inte avgör man själv. 

När jag diskuterade sjukskrivning med min läkare så tyckte jag att det här lät som ett jättebra alternativ. Jag gillar mitt jobb, har ny tjänst sen 1:a september (fantastisk timing) och tänkte att gud va bra, jag jan komma in och jobba hålla mig uppdaterad, träffa kollegor och inte göra så stor grej av det här. Nu känns det tyvärr inte så avslappnat som jag trott.

Jag känner mig pressad att jag måste gå till jobbet så mycket som möjligt. Inte för att något bett mig eller förväntar sig det, det är bara jag själv som tycker att jag borde. Men nu har jag inte orkat, och det känns värdelöst. Och jag menar inte när jag mår fysiskt dåligt. Det känns för tungt på många olika sätt. Bara en sån sak som att jag troligast kommer att få en massa uppmärksamhet och frågor gör att jag till och med tvekar att gå in och säga hej. Och där känner jag inte igen mig själv. Jag gillar ju allmänt att folk frågar vad de undrar. Hellre det än tassande på tå. Men jag tror at det är det här att jag jobbat på If i 14 år och att det jobbar över 300 personer där gör ju att risken är överhängande att jag kommer få en hel del frågor. Och går jag till jobbet gör jag ju inte det för att prata om "eländet". Det är så himla konstig situation, för samtidigt handlar det ju om omtanke, och hur fint är inte det?

Jag har pratat med några om det här, bland annat min chef, och hon har tagit bort all press och förväntningar. Det hade hon i och för sig redan gjort i förväg. Och jag vet att man ska göra det man mår bäst av. Men, det är alltid lättare att vara förnuftig när det gäller andra. Men jag jobbar på att släppa det. Jag är på väg. Men jag har väl någon tanke om att man måste utsätta sig för sina rädslor för att komma över dem. Vi får se. En liten börda är det, men bara liten. Kanske bara ett litet hjärnspöke, en fjäder som blivit en höna helt enkelt.

Så, vi får väl se, kanske jag släpper det nu när jag satt ord på det. Inte helt omöjligt :-)