Tjurruset 2014

Jag har gjort det. Känns lite som att jag har utmanat ödet, men nu har jag anmält mig till Tjurruset 2014! Det känns bra och läskigt, och jag hoppas, HOPPAS, att jag ska kunna springa loppet 2014. Eller springa och springa, ta mig igenom menar jag såklart ;-)

Jag tar liksom inget för givet längre. Men, samtidigt vägrar jag sluta leva. Självklart tänker jag göra framtidsplaner. Och jag vet ju som sagt hur viktigt det är att ha något roligt att se fram emot.

Det värsta som kan hända är att jag inte kan springa loppet. Och det är inte hela världen. Men jag vet också hur tungt det var när jag fick ställa in i år. Jag hade ju tränat massor inför loppet. Det var mitt år, inte en enda vrickning eller förkylning hade satt käppar i hjulet. Jag skulle göra ett mycket bättre lopp mot 2012 när jag var helt grön, både inom löpning, men framförallt inom terränglöpning. Jag var så laddad för att gå fram som en ångvält genom leran. Frågan är ju hur man kan sörja det? Men det är ett så himla roligt lopp! Man vet inte vad som ska komma, man vet inte hur det ska kännas och man har liksom ingen aning om hur man ska reagera fysiskt eller psykiskt för den delen. Jag minns hur de kom tårar av både lycka och lättnad i målet 2012. Och faktiskt också ett uns av besvikelse. Det hade gått för sakta tyckte jag. Och den känslan var en sån sporre under träningen 2013.

Jag har inte sprungit på länge nu. Sist jag sprang var 31:a augusti. Vi (Tjurruset-ligan) hade anmält oss till "Berg-till-berg" som uppladdning. En mil mellan Norra och Södra berget. Nedför ett berg och sedan upp för ett annat. Det här loppet gick av stapeln två dagar efter att jag fått mitt cancerbesked. Det är så himla konstigt, men mitt i allt malde tankarna kring huruvida jag skulle springa eller inte. Jag var ju i chock då, men ändå kände jag någon slags pliktkänsla att jag hade ju faktiskt anmält mig och då ska man ju genomföra. Inte ge upp. Måste jag? Behöver jag? Orkar jag? Vill jag?

Så kom bansträckningen ut på lördags morgonen. Det var ju liksom min bana. Vi skulle springa upp för "min" slalombacke. Jag hade ju tränat där hela sommaren. Ja, jag måste springa. Så var det bara.

Linda följde med som stöd och sällskap. Och tur var väl det! Jag har aldrig varit så dränerad i hela mitt liv tror jag. Jag kände det redan vid starten, det fanns inga krafter, jag var totalt slut. Alla tårar de senaste dygnen måste tömt kroppen på vätska. Jag sprang (och gick) bara på ren vilja och framförallt för att Linda hela tiden var där och peppad mig. Hon i stort sett sköt upp mig för slalombacken. Jag var så trött, så slut. Väl uppe på ängen vid målgången sprang jag av egen maskin, då kom dom där krafterna som man alltid på något sätt verkar ha gömda, men som bara går att plocka fram när hjärnan vill det.  Hand i hand spring vi i mål, Linda och jag, och åter igen kom dom där tårarna. Den här gången enbart lyckotårar. Det var fint. Jag var nöjd. Jag hade klarat det och på något sätt hade jag lite kommit ur cancerbesked-chocken.

Nu ser jag i alla fall fram emot Tjurruset 2014. Jag ser till och med fram emot träningen inför det. Jäklar vad jag ska köra!