Att be om hjälp

Eller rättare sagt att ta emot hjälp. Det är tamme tusan inte det lättaste.  Har funderat på varför det är då svårt? 

Jag vill verkligen inte vara till besvär. Så är det. Men kanske är det också ett symptom på att jag vill vara så duktig jämt. Dumt. Eller så är det för att jag är ganska så självständig av mig och van att klara mig och lösa det mesta själv... Vet inte vad det är exakt, men jag är i alla fall medveten om det och det borde ju vara ett steg i rätt riktning.

Går jag till mig själv så blir jag ju glad av att hjälpa någon annan. Vem mår inte bra av att känna dig behövd liksom? 

Men, det finns i alla fall två personer som jag tar emot hjälp av (förutom Jocke) -mamma och syrran. 

I helgen ska barnen vara hos Erika. Hon blinkar inte ens när hon får frågan.

Jocke jobbar inte, men han ska åka på den årliga skoterresan till Vemdalen. 

Hon är tryggheten som alltid finns där på stand-by. På en replängds avstånd dessutom. 

Syrran & jag på midsommar 2013 

Trots allt har jag haft lite dåligt samvete över att dom ska vara hos henne... Ingen sovmorgon och ingen avkoppling i helgen för hennes del. Dom har ju energi våra små troll :-) 

Trollen på semester sommaren 2014 

Men. Idag träffade jag Helena på Ica och hon frågade mig om det kändes okej att vara själv i helgen. Och då liksom släppte det. Hon tyckte inte synd om Erika, hon tänkte på mig som ska må dåligt och vara själv. Och så kan man ju faktiskt också se det. Nu är det dock inget problem. Tystnaden och lugnet är mitt bästa cell-skap (hoppla, lite Gbg-humor mitt i allt). 

Det känns i alla fall bra nu. Erika har sagt 100 gånger att det bara är kul att ha barnen. Och vad det gäller Jockes tripp tycker jag det bara är roligt att han kan åka iväg. Det är han värd! 

Tillbaka till det här med att ta emot hjälp. Jag tränar på det. Och ni som aldrig slutar fråga och erbjuda er: TACK! Nästa gång jag behöver något och det kan underlätta ska jag tacka och ta emot. Och oavsett så vill jag att ni ska ni veta att det betyder så mycket att bara få erbjudandet. Jag blir rörd över att ni bara ger och ger. Och inte glömmer. Ni vet vilka ni är. Kramar 

                      Tack!