Jag kom liksom av mig...

...och anledningen till det är bara positiv. 

Jag har varken haft behov eller tid till att blogga. Jag har mått bra, bättre och bättre hela tiden, och fullt upp med att leva mitt "vanliga" liv. 

Efter några tunga veckor av strålning till en början, vände det tillslut. Jag började sakta men säkert bli piggare. Och ni må tro att det är befriande att inte ständigt känna den förlamande tröttheten. Att faktiskt orka göra saker utan att det sedan visat sig tagit knäcken på en. 

Den 25:e april fick jag min sista strålbehandling och lyckan jag kände efteråt var överraskande och total! Så himla skönt att vara fri! Efter 33 behandlingar med knallröd bränd och öm hud var äntligen klart. 

Sedan dess har jag börjat min hormonbehandling (1 tablett om dagen) och jag törs nästan inte skriva det men hittills märker jag inte av några nya biverkningar. Efter allt som varit vågar jag inte tro att det är sant, så jag ropar inte hej än. Jag är ju inte speciellt vidskeplig av mig, men jag har i det här fallet lite svårt att tro att jag skulle klara mig. Men jag hoppas såklart och det bådar gott! 

Jag har fått ven-porten bortopererad. Också det mycket befriande. Ingen mer cytostatika ska pumpas in i min kropp har jag tänkt ;-) Det har jag däremot bestämt mig för att våga tro på :-) 

En mammografiundersökning är utförd och allt såg bra ut där. 

En ny lungröntgen är också gjord. Den har jag inte fått svar på än. Tar väl några dagar till. Jag oroar mig inte så mycket, väldigt lite faktiskt, jag känner mig i trygga händer på något sätt. 

Min läkare Anna-Karin Wennstig och all personal runtomkring har verkligen varit fantastiska! Utan dom hade jag aldrig mått så här bra idag, ja jag mår bra! Jag hade några svajiga veckor mentalt under strålningen, men värre än så var inte. Jag menar tiden efter cytostatikan. Den var värst. Inge snack. 

Trots det fina läget vill jag inte stänga eller avsluta min kära blogg här och nu, den har varit en trygg vän och vem vet när jag behöver reflektera nästa gång? 

Alla ni som följt och stöttat mig, TACK! Jag kommer alltid vara tacksam för det. Alltid.