Balans

Lycka är att vakna utvilad. Alltså det känns som en evighet sedan. Men idag hände det. Jag fick sova till klockan 8 och jag var inte trött när jag vaknade, bara lite sömnig. Och det känns fantastiskt med tanke på att jag igår kväll hade ångest för de två "tunga" aktiviteterna jag idag har inplanerade: fika med kusin och familj samt åka på simskolan med Ludvig.

Det låter löjligt, men det är så det är. Jag försöker gång på gång förklara hur tröttheten påverkar mig och det är svårt att sätta ord på det. Jag fattar ju inte riktigt själv. Men igår kväll slog det mig. Oavsett vilken aktivitet jag ägnar mig åt så tar den kraft från mitt ork-konto. Även om det är något positivt.   Det är liksom en svår balans. Jättesvår faktiskt. Mitt mål är självklart att jag själv och de runtomkring mig ska må bra.

Att vara hemma och inte göra något gör mig snabbt låg, rastlös och uttråkad. Tankar om vad jag inte kan göra eller tankar om cancer snurrar. Att göra saker som innebär att "leva som vanligt" tar på orken och energin och gör tillslut att jag bara vill stänga in mig ensam i ett tyst rum och sova.

Som det har varit senaste veckan skulle jag  närsomhelst på dagen kunnat lägga mig och somna inom 10 minuter. Samtidigt har det varit en bra vecka med jobb, födelsedagsfirande, halvåtta hos mig-middag och kompishäng. Jag har haft det bra, roligt och känt att jag gjort något vettigt. Ett helt vanligt liv! Men det har lite för mycket. Trots att jag ansträngt mig för att ta det lugnt. Det som fått stryka på foten är min träning inklusive de dagliga promenaderna jag bör ta. För att bli piggare och få tillbaka fysiken. Och vissa stunder är det barnen som får ta smällen. En trött mamma utan tålamod och engagemang. Och det om något gör samvetet svart och hjärtat blödande.

Men, jag vet att jag gör mitt bästa för att få ihop det. Jag försöker verkligen hitta balansen. Det finns ingen annan än jag som kan göra det. Det är bara jag som kan bromsa eller öka. Det är bara jag som kan tacka ja eller nej. Jag påminner mig själv om att det är så här nu, det är bara gilla läget. Som sköterskan sa till mig: ju lugnare jag tar det nu desto kortare blir vägen till ett liv med normal ork.

Jag kanske försöker för mycket till och med?

 En bild från Gotland och en härlig resa med fina vänner. Snart är det sommar igen och jag kommer bara att bli piggare och piggare!